Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Morbror Ischias – 11


Vi är en galen hop: min ma Iona, hennes lillebror (med tre år) Iain som jag kallar I, Bett – som egentligen heter Beata men ma tycker det namnet är skit – och så Liam som bor här tillfälligt nu när hans jesusfans till päron ligger covidsjuka på Sahlgrenska. Och jag, Jan men som är Ian för I – det är vår grej: jag kallar honom I och han kallar mig Ian.

Alla är galet kära i Bett men Bett är kär bara i ma. Och ma är kär i henne.
Rejält galet har det blivit med I, alias Iain med efternamnet Criatharach (ma bytte till det enklare Kiah). Det är knappast kärlek som motiverar copsen att kontakta I igen. Det var en morgon för några dagar sen. Ma och Bett hade morgonskift och Liam hade dragit iväg till fotbollsträning. Så klart att han hakade på Bett och ma! Inte tror jag att han skulle träna, inte. Han ville bara trängas med Bett på bussen!

Det var den morgonen som polisen ringde och sa att I måste komma till polismyndigheten – I himlade med ögonen: Polismyndigheten i Göteborg på Ernst Fontells plats, sa coppern! Komplettera uppgifterna! I fnös och hostade: De är alltid ute efter såna som oss, som bara vill leva i lugn och ro! Som bara försöker få saker gjorda! Saker att gå runt! Han hostade och drog fram en cigg och vi gick ut på balkongen under svarta moln som när som helst kunde dränka oss i värsta åskregnet.

Du måste följa med Ian!, sa han och räckte mig sista blossen. Vittne, alltså!, fortsatte han och hostade. Jag tror han hostar mer när han är lite skakis. Och du Ian! Inte ett ord till siss! Jag nickade och hostade eftersom jag råkade dra ett halsbloss. I skakade medlidsamt på huvet och sa Du blir aldrig scotsman! Han tog mig om hakan: Och inte ett ord till Bett! Och inte till scam Liam! I letade ord och kom inte på bättre än scam, för han tycker som jag att Liam bara gör sig till för att få gulligull av Bett.

Jag tyckte han borde snygga till sig och han ryckte på axlarna, klev in i duschen, sjöng nåt sentimentalt på sitt vilda tungomål, kom ut i köket ångande om magra kroppen med en blöt handduk om höfterna, drog i sig en rejäl klunk billig singel malt som inte kräver några ceremonier, la av en rökare, hostade, drog fingrarna upprepade gånger genom för långa håret som faktiskt redan börjar gråna lite, gick tillbaka till badrummet och jag hörde honom borsta tänderna lika slarvigt som vanligt. Han kom ut i köket igen: Raka mig ger jag fan i! Han såg frågande på mig och jag nickade. Han var nöjd.

Polismyndigheten i Göteborg på Ernst Fontells plats såg jävligt allvarlig ner på oss när vi avvaktande närmade oss. Jag stannade upp: I som här inträden. I stannade förvånad: Va? Jag ryckte på axlarna: Det var inget. Vi fortsatte gå och precis när vi öppnade porten började det regna från svarta moln.

I anmälde sig och mig, Jan Kiah, en kvart innan mötestid. Hon betraktade mig och vände sig till I: Och vem är han? Jag sa tydligt: Iain är min morbror! Hon såg bara hastigt på mig och vände sig till I igen: Hur gammal är han? Igen sa jag: Jag är fjorton! Hon – Sonja stod det på hennes namnbricka – fortsatte ignorera mig och sa att vi kan sitta ner och att det kommer någon som hämtar oss.

Åldersdiskriminering drabbar inte bara gamlingar! Jag har väl huvet med mig fast jag är en fjortis! Det daltas för mycket med gamlingar! Vi unga måste få ta mer plats. Men kanske inte dom där förbannade vitingarna! Nån jävla ordning måste det vara. Sonja var inte ung, men väldigt vit. Väldigt!

I drog iväg med mig till fåtöljer nära utgången: Bry dig inte om henne.
Så klart såg han att jag var förbannad. Jag såg honom i ögonen: Nu ska vi slåss! I kramade mig i nacken med en senig och stark byggarnäve: Alltid!

Regnet dånade bakom oss, ibland lystes foajén upp av blixtar vars knallar överröstade regndånet. Det var ett jävla liv!

Nu ska jag säga nåt jävligt billigt: hela situationen elektrifierade mig! Till max!
Jag kände mig taggad – det är sant! Vad än I hade hittat på som var så intressant ur ett internationellt polisiärt perspektiv så var jag den som skulle rädda I! Så kände jag.

Medan vi väntade avtog oväsendet och först tio minuter efter avtalad tid kom en kurvig kvinna hastigt emot oss med ursäkter: internet var utåskat men förhoppningsvis skulle mötet kunna genomföras utan komplikationer. Hon sa ”mötet”.

Vi placerades i ett mindre rum: Sitt här! Ett bord med tre stolar på vår sida och tre på andra. En panel med uttag till olika medier. Konst hängde på två väggar. Två kameror övervakade oss, kanske mikrofoner. Inga fönster som avslöja något om yttervärlden.

I gäspade och sträckte på sig: Lång dag!

Jag funderade på ”kompletterande uppgifter”.

Två män kom stressade in. Den ena kände jag igen som biffen som bara höll ett vakande öga. Den andra var en ny kille, striktare än han vi pratade med förra gången men med samma mapp som då, mappen kunde jag inte ta miste på.
Mappen sa en massa inledande saker som man säger för att typ lugna ner allting och skapa en avslappnad atmosfär medan han bläddrade med papper, eller ”dokument”, som ändå ska visa att detta trots allt är allvar. Men inte illa menat!
Mappen la dramatiskt upp ett ”dokument” på röda mappens fria omslag och sa att I hade samröre med det och det företaget i Skottland.

I suckade och pustade. Jag satte mig upp och lutade armbågarna på bordet och knäppte händerna: I – alltså Iain – talade om att han kände till dem. Något samröre kom aldrig på tal. Självklart känner en erfaren byggare som Iain till byggföretag både i Skottland och Sverige som kan vara villiga och anställa honom. Och de känner till honom eftersom han, som erfaren byggare, ser till att de har hans CV. Det redogjorde Iain för ingående för i förra sammanträdet.
När jag sa den sista meningen iakttog jag biffen som iakttog mig tillbaka.
Mappen ignorerade mig: Vilken relation hade du till företagen?
I satt rak i ryggen, glad, hostade i armvecket, såg glad på mig och jag harklade mig: Iain har redan sagt allt han vet!

Mappen sträckte på sig: Jag har här ett dokument. Han tog upp det och vände hastigt på det. Jag har här ett dokument, ett dokument som visar att Iain Criatharach har erhållit en summa av motsvarande ungefär 180 000 kronor i ersättning för tjänster till BoSB!

I suckade och skruvade på sig. Jag fortsatte: Iain har självklart kännedom om byggföretag och de har hans CV. Iain har inget att göra med hur företagen använder eller utnyttjar hans uppgifter. Finns kvitton eller dokument som bevisar att Iain har tagit emot cirka 180 000 kr?

Så klart att de inte visste! I talade sedan om för mig att han inte alls fick några 180 000 kr av BoSB. I cash var det mindre!

Mappen satte sig upp och la huvet på sne och såg leende allvarligt på I: Vi kommer inte bry oss om vad du har haft för dig, bara du erkänner att du har tagit emot svart lön från BoSB.

I hostade i armvecket och såg sedan glad på mig. Jag sa: Iain har redan sagt allt han vet!

Jag satte mitt upp som om allt var utrett och vi ville gå hem: Iain har erkänt att han känner till byggföretagen. Inte att han har haft ”samröre”. Summan som påstås ha överförts till Iain Criatharach finns väl dokumenterad? Nej den finns inte dokumenterad, så nu går vi härifrån!

Åskan hör av sig på håll, det är blött här och var, men vi promenerar långa biten hem. I är ovanligt tyst mellan hostningarna och vill att vi stannar upp: Jag bjuder! Och så pekar han. Jag nekar: vi går hem! Jag orkar inte mer!
I klappar och kramar mig i nacken: Nog vet jag att du är smart. Men så här smart!?

Vi är hemma långt innan nån annan är hemma och I drar mig ut på balkongen och bjuder på Signature ur ett oöppnat paket. Han tar en själv och vi står i våtsvala luften och röker i lugn och ro.

Ian! Typ ropar han mot åskhimlen som drar långsamt bort. Jag vet att ma och bett snart är hemma från sin värld, och scamLiam dröjer inte länge heller.

Han kramar mig i nacken: Du räddade mig!

Jag tar mig vårdslöst loss: Jag vill inte veta nånting! Förstår du?!

I ser upp i blå glipan mellan disktrasgrå åskrester: Du räddade mig!

Jag tittade också upp in i blå glipan, pustade ut ett Signaturemoln och tänkte att juridik är min grej. Samtidigt tänkte jag att juridik handlar om sanning. Men vafan är sanning?!

Vi hörde ma komma hem. Hon öppnar och stänger om sig och väsnas på sitt vis. Vi fortsätter och I hostar ljudligare än vanligt. Ma kommer ut till oss, skäller på I som borde veta bättre och skäller på mig som borde veta bättre.
Jag kramar om henne: Jag älskar dig!

Ma är luktar sjukhus, fast hon jobbar för en anonym internationell profitfixerad institution, och är trött.

Jag säger ursäktande att vi ska röka klart och jag vet ju att vi har städat undan i köket så allt är klart för sen lunch eller tidig middag.

Bett kom hem strax innan att I och jag lämnat friska luften och halvtimmen efter kom Liam och dumpade sin fotbollstrunk i hallen.

Alla var upptagna med sitt!

I och jag med vårt!

Hemligheter, igen och igen hemligheter!
Har jag inte sagt att jag inte vet vad I har för sig, har haft för sig? Jag har det! Jag vet inte! Men, och men igen och igen, jag älskar I och jag älskar ma och jag älskar Bett och jag älskar scamLiam!

Så vafan ska jag göra? Ni som vet allt?!




Prosa (Roman) av Staffan Nilsson
Läst 38 gånger
Publicerad 2021-08-02 19:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Staffan Nilsson
Staffan Nilsson