publicerades 2016 klokuggla - därför bidde det som det bidde

kvällen strömmar emot mig
när dörren går upp
kinden svalnar mot kvällen
bakom rösterna
slamret från maskinerna hörs svagt
ur källarskrattet blandas med svettlukterna
ett hopprep löper mot golvet

en tidskapsel passerar som en insekt i en droppe kåda

Första steget trappan
I skuggan är det lätt glömma tiden
storleken blir mindre men växer ur hoppet
skimrar i mörkret
Än är inte undrens tid förbi
solen har slocknat nu är allt skugga
snart träder natten fram
visar sitt ansikte vinkar mot månens skiva
jag tänker dig
breven du gav mig

Kände olust då de kom in på gymmet
de prasslande tungorna
om den inte närvarande
tänkte på alla dagarna grå
som den utsatta själen måste gå
hur kan vänner göra så

så mycket skitprat om barnvagnar
som drogs genom byn
det mest skrämmande var
de lånade kläder
satt på hans stol
använde sig av hans minnen
förfalskade sanningen
då jag hörde de skroderande orrtupparna
blodet rusade runt, luften tog slut
mörkret blev ett vitt skrik
hur kan människor vara så gemena
försökte stänga dörren
för slippa
inte behöva så mycket
det färgar av sig i själen
behövde skrubba mig ren
fokuserade sammanbitet på lyfta
nästan 70 kg med axlarna
och 50 med biceps/triceps.