Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

kokong







det som dagen kokar ner till, ögonblicken, en blick, ett skrivbord, och dikten svävar som ett viktlöst instrument bland stjärnorna, en man som går på gatan, det som dagen kokar ner till, rytmiska hieroglyfer, ett dunkelt och oundgängligt språk för dig att avkoda, varför talar staden till oss, följer oss med blicken när vi går på gatan och betraktar fastigheterna som breder ut sig mot centrum, människorna som bor där inne, de tysta liven som pågår mellan de vita väggarna, som du på något sätt är helt främmade för, men samtidigt intimt förbunden med, en tyst väv av mening som är spunnen mellan människorna, ett chiffer som blott stundtals blottar sitt ansikte, talar med dig, och vi bär allt detta hemåt, som en slags vildmossa som växer på insidan av vår kropp, staden växer in i oss, blir oss, spinner en ansiktslös kokong över vår svala ande, och ibland när vi skriver så tränger vi genom snåren, den täta vegetationen som binder människokroppen vid ytan, vi tränger igenom den täta grönskan upp mot trädtopparna, ser solljuset bilda abstrakta mönster över jorden, och över ansiktet avtecknar sig ett skuggspel som vi griper efter framför tangentbordet, våra händer utsträckta tafatt efter ett mysterium, att dechiffrera en omöjlig väv av bokstäver vilka ödet varsamt nedtecknar, över staden vilar skira slöjor lika tunna som spindelväv, dunkla perronger inne i ett utomjordiskt skymningsland där solens cykel inte är regelbunden, djupt inne bland de igenväxta höghusen omslingrande, omspunna av skogsmossa och förtätad grönska, en människa som ibland kan skymtas i någon avlägsen korridor, ljudet av fotstegen i trappan under oss, skepnader, som andas oss, som andas allt det vi var, dagen ett ljusspel drucket av tiden, den eviga labyrinten målad i ultraviolett ljus på stenväggens tomma gap, flagor, vit färg vid dina fötter, hur labyrinten skiftar mönster nästan omärkbart, som en stjärnkonstellation som frusit till is över människornas öppna hjärtan, fiktiva romanfigurer från en annan tid rör vid den tunna hinnan, ett florstunt väsen på andra sidan, jag dricker en kopp kaffe, och jag liksom sammanblandas med skymningen, den är en spöklik flod som rinner genom mitt bröst, och jag slutar att skriva,











Prosa av Androiden VIP
Läst 109 gånger
Publicerad 2021-08-03 23:21



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP