Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En diktsvit om kärleken till, och sorgen efter, ett avlidet djur.Om engelska bulldoggen Mildred (2014-21), tveklöst en av de största och mest renhjärtade personligheter jag mött, djupt sörjd och saknad av alla hon omslöt med sin villkorslösa kärlek.


Järvelgrisen

Till Mildred
(Kjempebulls Love Love Love)
29 januari 2014 – 24 mars 2021

*

Till hennes matte,
min älskade
Lollo Norén

*

Till alla
som fick förmånen
att träffa Mildred
och omslutas
av hennes villkorslösa
kärlek

*

Och
till alla
som sörjer
eller sörjt
ett djur

1

Inte visste jag
vad en järvelgris var
förrän våra vägar korsades

Det var ett ord
jag fick med mig
ur drömmen,
googlade utan framgång,
tänkte mig ett sagodjur,
okänt till form och karaktär

Så fick jag veta
att ”järvel” betyder ”på sjön”
på estniska.

En sjögris alltså!

Och en dag
när jag såg dig stå
i vattnet,
orörlig, stint stirrande
på Ingenting
med en dregelsträng
som en fiskelina
från munnen,
blev du Järvelgrisen,
ett av dina många
kärbarnsnamn

Ett annat
var Love Love Love,
så passande på en så
formfulländad behållare
för villkorslös kärlek!

*
Ja,

jag säger ”var”

för nej,

inte trodde jag
att denna dikt,
denna lovsång,
innan den ens var färdig
skulle ha blivit en sorgesång,
ett rekviem
och epitafium,

att du
skulle behöva
omtalas
i imperfektum,
och ”är” bytas ut mot ”var”

För du var Järvelgrisen
och Love Love Love

men i första hand
var du Mildred,
främst lystrade du
till detta namn,
aristokratiskt urbrittiskt
i klangen,

som vore du
en högdraget tesippande
arvtant,
fullödigt gestaltad
av Dame Maggie Smith
i en urbrittisk kostymlångkörare

*

Och litet högdragen var du allt,
om än på ytterst inbjudande vis,
när du sköt upp den kliade hakan
mot himlen

och att sänka sig
till simpel apportering
var ju helt under värdigheten
hos en dam av din börd
(”Hämta din löjliga pinne själv”
stod skrivet i dina ögon)

och fast ”sippande”
knappast var ordet
för att beskriva ditt
från aristokratisk elegans
skönt befriade
vattenkonsumtionsförfarande
var nämnda elegans
högeligen odiskutabel
när du hälsade med vacker tass

*

Och zoologins paragrafryttare
kan snäsa
att en engelsk bulldogg,
en hund av molossersläkt,
ingalunda är att beteckna som en gris,
lika litet som en talgoxe
kan klassificeras som en oxe

Vi skiter i dem!

För, som konstaterats
av din mänsklige lookalike,
en viss brittisk premiärminister
känd för cigarrkonsumtion
och snärtiga formuleringar,
ser katten ner på oss
och hunden upp till oss
men grisen ser oss i ögonen
och är därför människans like

och i den bemärkelsen var du en gris
som med förvisso ödmjuk
men alls inte underdånig
blick
såg rakt in i mig
och jag såg tillbaka
i samförstånd
på järvelgrisars
djupt mänskliga vis


*

2


Ljuvliga svansbarn
till vilket jag
fick ge min faderlighet

i nästan ett helt
människoår,
ett av de sju
du fanns på vår jord

Fyrtassade bärare
av hjärtan,
mot människor tämligen
skällobenägen
men ibland
andra hundars svurna fiende,
inte minst bulldoggarnas,
dessa i dina ögon
uppenbart fula
och jobbiga
och från dig
gravt väsensskilda
varelser
till vilka du förhöll dig
ytterst skeptiskt
och gärna ilsket skällde ut,

även den mystiska
skuggbulldoggen
som envisades med att
dyka upp
så snart du närmade dig
ett fönsterglas

Men visst,
en del hundar kunde du fördra,
om så blott för husfridens skull

som mittelspitzen Mikko,
mormor Anitas struttiga pälsboll,
inget bästpolarämne direkt
men möjlig att samexistera med
i ständig vapenvila, utposterade
i varsin del av rummet

Och nä,
inte kunde du bli
hund-fluencer!
Fanns inga reklamintäkter
att hämta där!
Du gillade inte leksaker
och dylikt krafs

Men följare hade du!

*

Butterljuva bullnos,

roströda,
mjölkvita
murkelfejat fulsnygga
sköldmö

med Italiens kartbild
tecknad
som ett heraldiskt vapen
på ditt huvud

En doftdetektiv av rang
vars tjänster polisen och tullverket
nog skulle ha skrikit efter
om du som friherrinna
nödgats sänka dig
till brukshundligt tjäneri

Din tunga -
ibland ett torrt vibrerande köttlöv,
ibland en stor våt skurmopp
svepandes över bullfejset
och över tyger, händer,
saltbemängd hud

*

Föga IQ-stinn
men med kopiösa mängder EQ,

högeligen vältalig
på ditt ordlösa gnyendespråk -

alla ljud du åstadkom
bortom gny och skäll
och flås och morr och frust!

Vilket ljudlandskap!

ibland en hyperventilerande
buktalardocka,

ibland
en spinnande mopedmotor
när du körde ner bullfejset
i matskålen
för fokuserat födointag

Du growlgäspade
och var en sötsömntuta,
ibland snarkande som en jordfräs
i duell med ett sågverk,
ibland lågmält drömsnusande
dig genom lättslummern,
din bebisslummer
med halvslutna ögon
och stora huvudet vaggandes

för ja,
sömn och vila
stod på din agenda
under merparten
av dygnets timmar,

på dynan, i tygkojan, i fåtöljen
och i mattes och husses säng
som du trots din ringa längd
och ditt behändiga omfång
täckte upp fullständigt
när du låg utsträckt, orubblig
som en helig stenkrets,
en skeppssättning,
så jag, med mina 1,92,
ostkroksaktigt krökte mig
och krumbuktade
för att kunna få plats

*

Dina öron!
De slokande,
sammetslena,
pergamentartade!

Hur de svängde
som mjuka radioteleskop
där vi stod
under frostnupen
vinternatthimmel,
jag huttrande, du sfinxstilla
som om du
med din höguppdrivna
doftsökningsförmåga
och dito hörsel
såväl luktade som lyssnade
på rymden

*

Och sorgsna
gammelvackerögonen
tycktes ofta tjäna föga till
annat än som redskap
för känslomässig utpressning
(på sådan nivå att maffian
borde ha skrikit efter dina tjänster)

för när tungan hängde ut
och vattenskålen stod
en decimeter från dig
ignorerades den,
av synrelaterad
eller kognitiv oförmåga,

men visst –
när människomåltider pågick
släpptes vi aldrig ur blicken,
då registrerades varje rörelse
och tid fanns ej för lojt kliande
och dylikt trams, nej
varje hand utsträckt i din riktning
kunde rymma
en viktig matleverans!

Och trots bristande synförmåga
i medicinsk bemärkelse


såg du rätt in i
och bortom
våra själar
med din hundraårskloka blick

*

Alla landskap du gjorde till dina!

Snölandskapet
där du gick fram
som en snömobil,

bullerullade, sniffade,
fnysfrustade,

en ändlös restaurang
med hundratals snörätter
på menyn

eller ett bibliotek
fullknökat med nosläsbara
tidningar och böcker
av kiss


Ja,

i snölandskapet
fanns allt för dig
liksom i skira
vårgrönskelandskapet
och i alla årstiders
landskap,

de fylldes med färg,
lukt och smak,
blev mer synliga
och kännbara
genom dig

*

Och då och då
åkte du på Världsturné -

Eriksgata,
eller snarare Mildredsgata,

gick din Walk of fame
genom de centrala delarna
av den, med palt
intimt förknippade,
nordsvenska småstad
där du huvudsakligen
huserade
och i vars gatubild
du utgjorde ett pikant inslag -

noslusläste väggarna
efter anat hanhundskiss,
lämnade generösa fekala bidrag
till Kaleidoparkens utsmyckning,
badade likt Anita Ekberg
i Fontana di Byxtorget,
styrde bestämt tassarna
mot det där caféet
där hundar har tillträde
och till Vera i blomsteraffären

och mötte allas jubel,
fick alla hjärtan att smälta,
som det hos mannen
som bad att få klappa dig,
han vars avlidna hund,
hans bästa vän,
bevarats i en tatuering

*

Som filosofen Claude Levi-Strauss
konstaterat
hjälper djuren oss att tänka

och så ofta
i din ordlösa närvaro
skärpte vi tankarna
och vågade oss ut
även på tunna tankeisar

och din matte
vände sig till dig
i tid och otid
för att med ett ”Visst, Mildred?”
försäkra sig om
ditt medgivande

medan du betraktade oss med
(högst befogad) skepsis,
stilla suckande
över dessa
underutvecklade
människovarelser,
skapelsens självutnämnda
kungligheter



*



3



29 januari 2014,

på jaktgudinnan
Dianas dag,

kom du till världen,
en solitär
som ej kunde samsas
med de andra
hos uppfödaren
Martina Niemi
på Kjempebulls i Niemisel,

du,

en slagskämpe
som blev omplaceringshund,
så stressad och ängslig
när du kom till matte
16 maj 2015, blott två veckor
efter hennes separation

och du, då knappt
ett och ett halvt
människoår
fyllda,
ännu litet valpigt
gullerund,
mötte inte blicken,
så undvikande och rädd

men snart började ni
se varandra i ögonen,
fylla varandra
med lugn och tröst,
känna varandras
varje andetag,

bli följeslagerskor

För din matte
var du en avatar,
en världslig gudainkarnation,
nedstigen till jorden
för att återuppbygga
det goda och rätta

Vilket radarpar ni var!

Två rödhättor,
två omvärldsanalytiker,
varandras privatrådgivare
och tröstgiverskor,

båda väl förtrogna
med kroppslig värk
och trötthet,

tillsammans formandes
en kärleksmolekyl,
en miniflock
jag kände djup tacksamhet
och stor ödmjukhet
över att ha blivit upptagen i,

åtminstone som ”prospect”
eller ”hangaround”
för att nu tala mc-gängspråk


*

Och för matte,
ofrivilligt hundlös
på grund av anhörigas allergi
i nästan tjugo år,
blev du, den genom din
sju människoår långa
hundstund på jorden
eviga bebisen
(i hundår räknat
mot slutet
en medelålders dam,
minst femtio fyllda),
den mottagare av omsorg
och ömt bebisjoller
de egna vuxna barnen,
mattes älskade söner
Simon och Samuel,
inte längre kunde vara
och som potentiella
daltade mansbebispartners
inte skulle tillåtas vara

och samtidigt
kunde du också betrakta oss
moderligt, som vore vi
dina förvuxna,
förvirrade,
halvsekelsgamla
valpar

och du,
om klocktidens chimär
saligt okunniga
men med mat-,
kiss-, bajs-
och sovklockor
försedda

förflyttade oss
gång på gång

till Här
och Nu

*

Och snabbt glömde du
ditt ursprung,

hundmamma Fiona,
praktföderskan
till sjutton valpar
i fyra kullar,
död häromåret i skelettcancer

och gamla hundpappa Bosse
som blev tio år, på slutet
en tillbakadragen ensling
med trötta tassar,
en gång en stilig prisvinnare,
Nordic Champion
men med många
sjukdomar försedd
och tidigt ur avel tagen,

blev bara du och Teresia,
din syster i päls,
hon som lämnade detta liv
blott två och ett halvt år gammal
då du redan omplacerats

*

4


Angående ditt väsen
älskade vissa att säga
att såna där,
från brukshundtjänst befriade,
myshundar som du
just inte har så mycket hund
kvar i sig

att du, som många
av din trubbnosade sort
blivit sönderavlad
och prisgiven
till ett alltför kort
och av krämpor
alltför välfyllt liv

så är det förvisso

ändå,

hur mycket
eller litet hund
det än fanns kvar i dig

var du ju faktiskt
varken arvtant,
järvelgris
eller doftdetektiv

utan just vad vi
klassificerar som hund,

Canis lupus familiaris,

en domesticerad underart av varg,

och som hund i litteraturen
skulle du ju
som i Kerstin Ekmans ”Hunden”
förtjäna att skildras
just som den hund
du var,

snarare än
förmänskligas till förbannelse
eller reduceras till
”hunden som metafor”

eller på annat sätt
göras till bifigur, till
ett människans bihang
i din egen berättelse

för ja,

vad du var för dig själv,
du om begreppet ”hund”
saligt okunniga,
får vi aldrig veta

och ja,

jag benämner dig ”du”,
du jaglösa
(en av oss människor
namngiven och klassificerad
del av den natur
även vi är en del av)
som jag önskar
att jag förmått skildra
på ett sätt som
mer närmade sig
den frågeslösa
saklighet
som vidhäftar
dina, och andra
i mänsklig mening
jaglösa väsens,
existens, befriat
från min mänsklighets
koloniserande
blick

*

Men ja,
utan att
förmänskliga sönder dig
skippar jag
efter denna brasklapp
den ekmanska
ambitionen

och skildrar dig
(med tillgripande
av en och annan metafor)
som det du var för oss -

en hund bland människor,
av människor betraktad

*
Och så vi älskade
att betrakta dig
och förundras,
förhundras
över din hundlighets
alla aspekter –

som den urhundliga
reflexen
att sprätta med baktassarna
efter uträttat behov
för att sprida dina dofter

fast du oftast missade
doftkällan
med flera meter

och allt du kände av,

den för oss, vi
lika storkäftade
som sinnligt begränsade
människor,

mystiskt onåbara värld
du, med dina
bortommänskliga gåvor,
så självklart
orienterade dig i

Som när du ibland
la dig att sova
i vissa riktningar
som kände du av impulser,

kanske vad somliga
kallar jordenergilinjer
- vidskepelse, enligt andra -
själv väljer jag
att inte ta ställning
men kan ändå inte låta bli
att förundras

Och hur du förhöll dig
till din,
även för oss
märkbara
omgivning -

mot älgar
och andra stora djur
till synes
kolugnt oberörd,

mot hundar (som tidigare nämnts)
mest vred och skeptisk
och katter ska vi inte tala om,
ni var sannerligen
”som hund och katt”

av påsars prassel skrämdes du
och dammsugaren,
den jämmerliga Snabeldraken
höll du dig helst
på behörigt avstånd från,

liksom från de förbryllande
igelkottarna, dessa
obestämbara företeelser,
stickiga bollar som rörde på sig,
var de djur eller ting?


Desto kaxigare uppträdde du
mot mattes prydnadsspargris
som du vredgat skällde ut
och robotgräsklipparen
du barskt läxade upp
så den, till din omåttliga,
närmast seriefigurshundaktiga
mallighet
vände om
dit den kommit från

*

Din envishet!

När du inte ville
blev du en stenstod,
en cementsugga,
orubblig, opåverkad
av koppeldragarens milda våld,
av gullande och lock och pock
och löften om godis i mängder
och fruktlös vädjan till din medkänsla
eller av militäriskt
kortfattade
basröstkommandon
med tillhörande gester

*

Plötsliga,
egendomliga ljud
väckte din vaktinstinkt,

du gav skall,
stod redo att beskydda
din matte och ditt hem

och när ni var i skogen
slappnade du aldrig av,
slumrade inte till,
vakade ständigt över matte

*

Dina skenbart obetydliga
små risgrynständer
må för somliga
ha sett löjliga ut,
men ingen kunde förringa
kraften i ditt bett

som när du
fick spatt på
och attackerade
jobbiga lillskällhunden
Humla
efter att du stoiskt
stått ut med hennes bjäbb
i evigheters evighet
och matte skulle gå emellan
och du bet henne genom fingret
utan avsikt att skada

*

Ett roligare missöde,
ett fel som blev rätt
eller vändes därtill
var när du
tjuvglupat i dig kattmat
så din matsmältningsprocess
blev en veritabel
häxdito,
en odörernas
nattliga helvetestripp
kantad av dina monsterfisar
så matte knappt fick en blund
och dagen därpå, utmattad,
körde av vägen
mellan Arjeplog och Piteå

men -

”if life gives you lemons,
make lemonade”

och söt saft pressades sannerligen
ur detta citronsura missöde -

det som återstod
av försäkringspengarna
för den kvaddade bilen
efter att en ny bil införskaffats
lade matte och hennes söner
på en oförglömlig resa till Rom!

Sällan har väl en bulldoggs
släppande av väder
fått så livsbefrämjande
konsekvenser!

*

Men ja,

ska man i ett ord
sammanfatta
ditt förhållningssätt till världen
så är det ”självklar” -

Du såg den i ögonen
på järvelgrisars vis,
signalerade med blicken
och kroppen
att
”Här är jag,
varken mer eller mindre,
gilla det eller ej”

Du tog ingen skit
men var heller aldrig
stor på dig
och var därför en förebild
och en ingjuterska av mod.


*

5

Och ja,
i egenskap av
så kallad myshund
var du också
en trösthund
och en kärlekshund
och därigenom,
fast du aldrig,
bildligt talat, bar
uniform, aldrig
använde ditt osvikliga väderkorn
till att spåra knark eller lik,
aldrig räddade barn
ur brinnande hus
eller bistod någon blind
uträttade du ändå
som friherrinna
brukshundliga stordåd
mellan skål och vägg

*

Och inte sällan
blev du en fredsmäklerska,
obrytt och utan avsikt,
genom din blotta existens,
ditt sätt att finnas till

som när grannflickorna,
systrarna Saga och Celine,
nu nio och tretton år fyllda,
vilka, trots odiskutabel
syskonkärlek
just nu, varandes
i sina respektive åldrar
och i mången vardagssituation
hänvisade
eller utlämnade
till varandras sällskap
ofta och ofrånkomligen
går varandra på nerverna
släppte allt vad gnabb heter
för att förenas
i sin kärlek till dig

*

Och på hundars vis var du
i din människovärdering
så ytterligt obrydd
av yttre glans och bling
och utseendefixerat
trams,

samhällelig status,
social framgång,
utbildningsnivå,
monetär rikedom,
sjukdomshistorik
och eventuell förekomst
i diverse register
eller Flashbacktrådar

det enda som räknades
för dig
var förmågan att ge
och ta emot

kärlek


6


Och jag tänker på de hundar
som tassat genom mitt liv,
hur molosserditon som du -
invärtes småleende,
buttervarma betraktare -
nog alltid stått mitt hjärta närmast

från min urhund Tyra,
Isomais’ Grandessa,
mina föräldrars boxer,
vid min födelse redan
en gammal dam,
10 människoår fyllda,

hon som ryggade tillbaka
vid första anblicken
av mitt bebisjag
(efter att först ha sniffat nyfiket
i tron att det var nåt ätbart)
men sen måste ha tänkt att hon,
den genom livet barnlösa,
så äntligen fick en valp till slut,
må vara litet märklig till formen
men värd att älska och beskydda

och därefter var vi
väldokumenterat oskiljaktiga
tills hennes död skiljde oss åt
när jag var 2

och djupt rörande är de bilder
där vi sitter i hennes korg
och delar på nåt ätbart
och kommunicerar
utan alltför många ord,

en gemenskap jag ej
har några minnen av,

ej heller av hur jag,
i treårsåldern, skrämdes
av stuggrannarnas hund,
finnspetsen Lady

och därefter förblev,
om inte hundrädd
så dock reserverad
genom hela barndomen
utom mot molosserhundar
som vännernas boxer Cilla
som levde tills jag var 9

och i tidiga tonåren
lärde jag mig älska
och röras av
hundar igen
men förblev genom livet
(fram tills nu)
själv husdjursfri
och såg mig mest
som kattmänniska,
djupt fängslad
av deras gåtfulla väsen
och klyftiga
självständighet

så är det fortfarande

men jag inser nu
efter att ha erfarit dig
och bandet
mellan
din matte och dig

och känt djupet
och renheten
i din kärlek
och upplevt
vad den gör med mig

att jag nog inte längre
kan föreställa mig
ett hundlöst liv

*

Och ofta när jag gick med dig,
lindrigt talat sprickfärdig
av stolthet
som vore du min,
med svans och päls
försedda ättelägg,
och jag – såklart -
råkade i samspråk
med andra hussar och mattar
och vi gullade med varandras
telningar
kunde jag inte låta bli
att småle för mig själv
när jag, liksom nyfrälst,
invigd,
hörde min egen,
ur kakhålet sprungna,
vårflodsporlande stämma
engagerat babbla om
sånt jag alltid föreställt mig
att hundägare engagerat
babblar om,
slängde mig,
till synes vant och rutinerat,
som om jag inte gjort annat i livet,
med nyss uppsnappade fraser
som ”gå tom” och ”tigrering”
och även begrepp som,
om det rört människor
och inte hundar
skulle gett mig frossa
men här var självklara

som ”rasegenskaper”
och ”rasparader”
och ”avelslinjer”
och ”lydnadsträning”

och jag lovprisade uppfödarens tänk
och rabblade stolt fakta
ur din stamtavla
och rekommenderade
med emfas
det där förträffliga,
för planetens väl och ve
så lämpliga fodret,
gjort på insekter
som säkert haft det bra
i livet, ja,
i princip
fått godnattsagor
lästa för sig
innan de blev till hundföda

*

7

Och apropå
min barndoms hundar
kommer jag att tänka på
den Hund i Litteraturen
(något du nu också blivit)
som allra först fångade mitt hjärta
och sedan aldrig riktigt släppt det -

Alban,

hundlig huvudperson
i Barbro Lindgrens underbara bok
som jag hörde som fyraåring
och än idag vid femtio
inte kan läsa till slut
utan tårar i ögonen

Alban,

som föds under trädet
på ängen
bland bin och myror
och gräshoppor

och vars hundliv
vi får följa
från valpdomens
oändligt långa,
varma ängsgräsdagar
och svarta sammetshimlanätter

och hur tiden går
och det blir höst, vinter,
vår och sommar,
år som läggs till år

och boken låter oss förstå
att det liv som tiden bildar
kan vara hårt och grymt
och tvinga oss att bita ifrån
och ”gå på led
med svansen upp
och nosen fram”

men också kan rymma
den där svindelkänslan
när det hettar
under trampdynorna
av feber
och varken mat
eller sömn
känns viktigt

Kärlek

Kär Lek

men också
att vår livsdag,
ibland tidigt,
ibland sent

alltid har ett slut

ja,

att vår jordiska tillvaro
är ändlig
och föränderlig

och kanske lärde boken
mitt barnajag
liksom du lärde,
eller snarare ständigt påminde,
mitt vuxenjag

att plötsligt finns liv

och lika plötsligt
finns inte liv

och att den svindlande,
summertonskorta
rymden
mellan dessa båda ”plötsligt”
omgärdade av evig intighet

i all sin brist på
påvisbar mening
får en mening
blott genom att vara,

i insikten om att vi
som är och som varit
slapp nöja oss
med intet

och därför måste vörda
allt medlevande
i denna plötslighet

som är allt vi har


*

Din matte vet allt det där.

Och jag tänker
på de många hundar
som sen späda år
tassat genom hennes liv -

Ludde, barndomens
och tidiga ungdomens
trygghet, en trevägskorsning
mellan gråhund, lapphund
och karelsk björnhund;

glada, fina vallhunden
King, border collie och vorsteh;

finnstövaren Seppo
och cairnterriern Mojje, denna
envisa grythund

och sist och störst,
den lugna, majestätiska Timor,
en irländsk varghund
hon fick rasta som tonåring

Och jag vill tänka
att många av de egenskaper
som präglar denna
lika högkänsligt högtflygande
som urbergsfast jordade
gruvortsdotter
(med sameättat nomadhjärta)
utvecklats i hundlig närhet -

empati, lyhördhet,omtanke
och en upprördhet
inför andras lidanden
som aldrig blir till fejk och spel -

ja, utvecklats
i ordlös språkrikhet
med dem
som aldrig överträdde
hennes gränser
och som därför kunde läsa
hennes, för dem öppnade, bok
medan de som trodde sig göra det
i själva verket läste en annan

*

8

Redan förra sommaren
när du och jag
och din matte och jag
var glimrande nya för varandra
märktes ditt flåsande,
din trötthet
och jag tänkte
att det kanske
hade med värmen att göra
eller med törst
eller pockande bajsbehov

men matte anade oråd redan då,
såg hur mjukgommen föll ner
och blockerade andningen
som ett köttstycke
som fastnat i halsen

och vi tänkte
att det kanske
blir din sista sommar

så blev det också
fast vi fick ha kvar dig
mer än ett halvår
efter sommaren,
ända till denna vår

*

Så kom det vi bävat för,
det ofrånkomliga slutet
efter några dagar
av större trötthet
och mer flåsande
och en oroväckande
brist på aptit

Vid besöket hos veterinären
onsdag 24 mars 2021
bekräftades den värsta farhågan

på röntgenbilden:
den snabbt
och obarmhärtigt
växande tumören
i din mage,
den som tryckte
mot ditt tarmpaket
och vållade dig smärta

och det var slut

några timmar senare
fick du somna in,
klockan 15:38,
insvept i din älsklingsfilt

omgiven av matte
och lill-husse Samuel
(som, om än omnämnd med
diminutivt ”lill”- förled,
vid snart 22 år fyllda
inte alls är särskilt liten)
och mormor Anita,

alla med tårar stilla rinnande

och under dina sista timmar
var du glad och tillgiven
och fick äta vad du ville


och ni låg en stund i sängen,
matte och du,
och hon la sin kind
mot din varma, breda bringa
som så många gånger förr

och hennes hjärta
gick tyst i kras

och i Umeå, tjugo mil bort,
gick mitt hjärta i kras
och lill-husse Simons
(som ej heller, vid 28 år fyllda,
är särskilt liten)

och det blev
för ett ögonblick
så förstummande tyst
att vi kunde höra tårarna rinna
som om någon tryckt
på ”mute”-knappen

sen kom alla förtvivlans ljud
och din matte grät och grät
tills tårkanalerna torkat ut
och hennes kropp värkte
av sorg och anspänning
att lägga till alla vardagsvärkarna
och övriga förlustsorgerna
i detta djävulska djävla
Dödens år

*

Och tystnaden
är ännu svår att uthärda,
frånvaron av ljud,
dina uteblivna snarkningar,
gnyenden och skall

och ingen svarar längre
när ditt namn ropas
och du tassar inte längre
på natten och morgonen
in i sovrummet,
betraktar oss från golvnivå
och buffar dig upp i sängen,
för att med ödmjuk
självklarhet
kräva din plats

och din matte och jag,
två väldokumenterade nattugglor,
somnar nu och vaknar tidigt,
hopkurade under dubbla täcken,
frusna in i själen

*

Och livet inrättas ej längre efter dig,
efter dina behov av mat
och promenad
och av uträttande
av nummer ett och två

och ingen oro finns längre
över dina sjukdomar
över fallande mjukgom
och spondylos
och över varför ögonen är röda
och för hur du ska klara
längre resor och strapatser
och vem vi ska be vakta dig
när vi måste bort från dig några dagar
och huruvida fodret är det rätta
för dig och för planeten

en plötslig ny lättnad,
så djupt meningslös
och så uppvägd
av din frånvaros
massiva tyngd

*

Och hundmaten står kvar
och ska skänkas bort
och skålarna för mat och vatten
gapar tomma
och benen ligger otuggade
i plåtburken
med en bulldoggbild på

och ingen tynger ner dynan
eller förskansar sig i den lilla tygburen
eller kommer rultandes och frustandes
när vi öppnar dörren

och kopplet
med det röda lysande plasthjärtat på
ligger kvar oanvänt på hatthyllan

*

Och vi
som tvingas leva kvar
vallfärdar
till dina heliga platser,
platserna du heliggjorde
med din närvaro -
de intassade, inkissade marker
du med ditt urin välsignat,

den värld du så självklart ägde,
så ödmjukt tog i besittning,
försiktigt annekterade
med dina tassavtryck -

som stenen i din skog
nära Munksunds vattentorn,
den du står på, majestätisk,
i yogaposition,
på bilden vid altaret
vi rest för dig

*

Och vi går genom dina marker
några dagar efter att du lämnat oss,
genom snön där dina spår
ännu kan skönjas

dina marker där du alltid
ska finnas kvar
medan våren vrider sig
ur vinterns grepp
och jordens och gräsets dofter
tränger fram
ur snökall doftlöshet
och fåglarna vårsjunger
som de gjorde för dig
på din sista jordedag

och solen stannar uppe längre
och vårdag jämnas
och klockan flyttas framåt en timme
och snart ska älven riva
och vintern rasa ut
och solen kyssa liv
i skog och sjö

*

Och vi söker tecken
och samband
till tröst

i de obestridliga,
banala faktumen
kring ditt liv

i datumen –

din död
24 mars 2021
på Gabriels dag,

ärkeängeln
och mattes älskade systerson,
Gabriel Pavval Lindgren,

en annan superspridare
av kärlek,
renhjärtad som du

*

I skeenden,

som att vi tände gravljus
när det blev strömavbrott
på lördagen,
några dagar innan din död

eller i den värmande
upptäckten
av ett beklagande
av sorgen
i texten på kvittot
från veterinärstationen,
insmuget
bland kallt formella
upplysningar
om din avlivning
och kostnaden för den

eller att du sista tiden
allt oftare tog för vana
att sova vid mattes huvud,
tröstfyllt nära,
som om du anade,
och ville säga,
att din tid,
din hundstund på jorden
snart var över

*

Och i naturen
ser vi dig nu överallt
i slumpformade skepnader -

en tassliknande isformation
på bryggvirket i den lilla båthamnen
där vi satt med dig i solen
en av de sista dagarna

eller i snödrivan
som på pricken liknar
ett bulldogghuvud

och i kvisthålet
i en björk på Durrnäs -
ditt varmsorgsna öga
som blickar på oss

och överallt ser vi hundar
under vandringen
genom centrum
och vi går inte längre in
på det där caféet
dit vi alltid gick med dig

och livet går vidare
men inte för dig

och för oss
står det ännu stilla
en stund till

*

Och PC Jersild skriver
om det idiotiska i
att sorgen
över djur som dött
inte sällan hånats,

som vore ”riktig” sorg
för människan reserverad

så är det inte, menar han

för sorg är sorg
liksom kärlek är kärlek
och den kräver sitt arbete,

sitt huggande av sorgens ved
sitt skottande av sorgens snö
sitt vattnande av sorgens blommor

och dödens
och tomhetens
och saknadens

och det är inget
nollsummespel,
en sorg
tränger inte ut en annan

liksom ett liv
inte ersätter
ett annat

för ja,

jag sörjer också,
i detta Dödens
djävla
djävulska år,

min farbror Olle,
död i februari

min förre svärfar Ingvar,
död i mars
en vecka innan dig

och, med stum förtvivlan,
vännen Mårten,
alltför tidigt och hastigt
bortgången,

och bortom dessa dödsliga
privatangelägenheter
en kolsvart fond
av pandemi
och makrodöd

men med all respekt
för all denna sorg
och all förlust
har jag
fällt flest tårar
över dig,

som om all
lagrad sorg
blev tydlig,
synlig,
greppbar,
gråtbar,

tår-
kanaliserades

i sorgen över dig,
samlades
i urnan
(egentligen en papplåda)
med din aska

som sedan,
när vintern
rasat ut
och skira sommaren är här,
i början av juni,
drygt sex år efter att du
kom till matte
får strös för vinden
nere vid Piteälven,

just där

där jag såg dig
stå i vattnet
ett år tidigare,

då jag förstod att du
var Järvelgrisen,

sjögrisen,

att jag funnit
den varelse
som kunde benämnas
med det mystiska ordet
från min dröm
några månader tidigare

och att detta ord
hädanefter

ska finnas
i svenska språket,

i denna dikt,

detta ditt griftetal
som jag då läser,

varpå vi sen,
åtföljda
av din sjögrisblick,
vandrar vidare
i våra liv

i dina spår
längs Kärleksstigen
(som en, av dina tassar
ofta beträdd, stig
vid Furunäset
i Piteå Kommun
officiellt döpts till)
som om inte alla stigar
du beträdde
blev just
Kärleksstigar,

så även de hinsides
evighetens
hundhimlastigar
du nu outtröttligt
utforskar,

befriad från spondylos
och fallande mjukgom
och utan tumörers
smärtväxt
i din mage,

i våra hjärtan nu förenad
med dina förfäder
och förmödrar
och dina företrädare
i våra personliga
hundhistorier –

Ludde och Seppo
och Mojje och King,
Tyra och Cilla
och många fler -

i evigheters evighet
springandes
i ett evigt ljus,


Lux aeterna

*

Mildred,

älskade
Järvelgris

Vila

i frid

och kraft

och kärlek



Love

Love

Love



EPILOG

(Lydia)


Jo,
Så här är det:

Den lyriska betraktelsen
över Mildred,
”Järvelgrisen”,
vore ej komplett
utan en epilog
tillägnad en annan
fyrtassad
superspridare av kärlek

som på kort tid byggt bo,
kurat ihop sig,
gjort sig hemmastadd
och försiktigt
börjat göra avtryck
i våra ännu sorgeömma
hjärtan
Och vi vet redan allt
om att en älskad,
saknad varelse
inte kan ersättas hursomhelst

men - let’s face it:
beskäftiga,
om än välmenande, råd
om att vänta
med att ta in en ny hund
i våra liv
tills sorgen lagt sig
betyder ju noll, nada, intet
när våra hjärtan slår dubbelslag
och gör saltomortaler
mitt i sorgesamtalet kring Mildred
med uppfödaren Martina

när hon råkar undslippa
att hon söker fodervärd
till en bulldoggtjej,
snart tre år fyllda,
som, hör och häpna,
är Mildreds systerdotter
och på ständig kollisionskurs
med sin kullsyster Anki

Ja,

Så kom du till oss,

Lydia Lyckopiller,

snart tre år fyllda
och sedan knappt ett år
mor till Mira Mirakel,
den enda överlevande
i en kull om sex

Och fast vi då och då försäger oss
och råkar kalla dig för Mildred
och du väl skulle få akut öronskav
om du förstod vårt människospråk
och hörde alla våra jämrans
”Mildred gjorde si och Mildred gjorde så”

Så är du inte Mildred,
inte Järvelgrisen
men självklart älskad
i din egen rätt,

Lydia,
mindre och behändigare
än Mildred
och, med din
clownsminklika
svarthet runt ögonen
ännu litet mer sorgögd

men lika pälsgrann -
vit och roströd
och med en stjärna
på din hjässa

Till ditt väsen
långt mer försiktig,
inte alltid lika
mildredskt självklar,
ibland högst o-mildredskt,
underdånigt
sköldpaddskrypande
och nervöskissande
på golv, i säng och i soffa

men på gos och mys och tröst
oändligt fullfjädrad
och rent av pussigare
än din arvtant

och av påsars prassel
skräms du ej
och plågas ej påfallande
vid bilresor
Och kanske
släpper med tiden
din ängsligaste
försiktighet
när du börjat fatta
vad som är ditt

För jag liknade ju
skämtsamt Mildred
vid en arvtant
men det var just
det hon var,
din moster
som du aldrig mötte
(och hade ni mötts
hade ni knappast
fattat släktbandet)

och du,
snart tre år fyllda,
är Arvtagerskan,
den unga ingenyn

som gradvis börjat bli varse
och börjat utforska,
ännu rask i tassarna,

allt som är ditt,
allt hon testamenterat
till dig:
skogen och Kärleksstigen,
blåbärsriset och mossorna,
ängsgräsdagarna
och sammetshimlanätterna,
stadsgatorna där du kan paradera,
andra djur och människor
du kan förhålla dig till
(inklusive din för dig
okände bulldoggbror
Roffe i Umeå)
och sängen och soffan
och bädden och skålarna

och två, av kärlek till dig,
milt uttryckt sprickfärdiga,
människohjärtan
med tillhörande, middagshöjdsgamla
och saligt fånflinande bärare

och, som redan sagts till förbannelse:

en älskad, saknad varelse
ersätts inte bara
av en annan, nej,

sorgen över Mildred,
Järvelgrisen,

försvinner inte bara
men bäddas varsamt in

i kärleken till
och från dig

Så:

Välkommen
Lydia,

Välkommen!



(Umeå och Piteå,
september 2020 - juni 2021)















Fri vers av Anders Lundkvist VIP
Läst 31 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-08-07 00:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Anders Lundkvist
Anders Lundkvist VIP