Det fanns en tid
Det fanns en tid för glädje
och en för allvar
En tid för oss
och en för bara mig
Vad jag känner är inte längre
vad jag vet
Vad jag visste
På det gick jag bet
Det fanns en tid av närhet
och en av fjärrhet
Nu finns bara nu
och då fanns bara du
Förändringen ligger alldeles intill mig
Men jag vänder ryggen mot
Ligger utanför mig själv
nära kanten till ingenting
Utplånas mitt jag genom glömskan
eller genom försöken
att minnas?
Landar i morgonen
efter att ha grävt mig ut ur
ännu en natt
Himlens blekvita väggar
omsluter mig
Där taket lyfts bort
som locket på en skokartong
Tänker på svalan som hade sitt bo
under taket
ovanför min balkong
Läste svalornas formationer
över himlen
En flygplansuppvisning i miniatyr
Rader om flytt och hemkomst
Det finns svalor här också
De flyger över fältet
efter regnet
Bortom fältet kastar bilarna
tillbaka solens strålar
som fotoblixtar
Molnen hänger på tork
över kraftledningens tvättlinor
Kvällssolen lyser upp träden
som pratar löv med varandra
i en lågmäld
samtalston
Jag väntar, men på vad?
En förståelse kanske och en försäkran
En hand som öser ur mig
och samtidigt griper tag i mitt öde
Min hand?
Eller någon annans?
Öser ur rummet
som skvalpar mot tålamodets
tjocka väggar
Det finns en tid för allt
Jag lovar dig, jag ska skynda mig
så fort jag kan