alltid vetat och

aldrig velat se. Dragit mig genom 

verkligheter mörka falska 

lyssnat på människor vars blindhet 

styr 

det är frihetens tid. Du har slutat rusa. 
Du lyssnade på de falska orden och 

längst längst inne kändes sanningen. 

Du tackade som sig bör. Och någonstans långt 

över dig beundrade jag dig men jag tror du springer 

före mig och jag får inte riktigt fatt i dig. Du log när 

du förlorade och du verkade på allvar riktigt lycklig 

mitt i kris. Minns du mumlade något om friden 

sanningen om att rädslan inte kan kännas om och 

om att det synes finnas någon slags väg ut och att 

du hittat ut. Men jag ser att du famlar utanför den 

där stora porten i gruset hör jag lugna steg och dina 

andetag parar sig med syret ser och hör erfar lever 

och jag kan inte annat än känna stolthet över att 

känna dig anar att det fanns en slags storhet inom 

dig   ett ljus en låga något evigt inom dig 

när natten kom bad du mig sätta mig inom dig 

värmen omsluter 

mitt i ovisshetens tid