För så mycket prestige
skulle jag ta en buss åt fel håll
bara för att få förflyttas.
Jag känner hur dagarna
går och går.
Jag går vilse
för att kunna stanna
och använder en annan mun
än din mun
för att kunna andas -
bara för att få behålla dig.
Tågen tystnar,
spårvägen stängs av,
bussarna står stilla.
Allt detta -
och vindens blåst därtill.
Denna stad, din stolthet,
som jag får betryck av
då jag därigenom färdas.
Det är inte så
att jag alltid trivs med det.
Ändå har du mig i din ask.