Vi stod och väntade vid i hallen och värmde oss medans vi blickade ut genom det stora fönstret och såg på hur folk skyndade sig i hagelregnet i den täta morgondimman.
Jag stirrade mot väggen där en klocka tickade i den alldagliga tystnaden och såg att den just passerat sju med fyra minuter.
Tålmodigt stod vi gäspandes med trötta, nyväckta ögon med varsin kopp svart kaffe i handen, sömnberövade med hopp om en eventuell koffeinkick som skulle hålla oss i schack under den långa dan. Vi inväntade en sista person, sedan skulle vi ta oss några våningar upp och ta del av lite allmän viktig information.

Det gick en bred trappa upp, och några trappsteg upp stod hon (hon flickan jag pratat om och nämnt under flera tillfällen), osäker på om hon skulle ner eller hänga kvar där hon stod försynt tittandes på oss.
Hon gick ner några trappsteg och vi började gå upp.
Hon var lika fager och nätt som första gången jag träffade henne --- gåtfull, utstrålade lugn, ca 160 cm lång, håret bestående av virvlande bruna lockar och ett tonläge som gjorde mig lika mycket korkat tillgiven som rentav frustrerad.