- Men det är ett hån! ropar rösten inuti. Den som aldrig tycks tystna. Rösten som pratar, som viskar, ropar, tjatar snart hål i huvudet på mig.

- Det är ett hån att du säger att det inte finns mening med livet!

Men vaddå? Måste jag nu försvara min känsla av meningslöshet. Av dagar som går. Andra räknar får innan de kan somna medan jag räknar timmar innan jag kan lägga mig och sova, domna bort igen. För det gör ont att leva. Det gör ont att känna meningslöshetens rostiga spikar genomborra mig varje minut av dygnets vakna timmar. Endast sömnen skänker lindring.

- Att sova bort sitt liv! Vilket slöseri! gastar rösten och drar upp persiennen. Låter det sylvassa ljuset in och det spränger i mitt huvud. Jag blundar mot det kalla. Mot alla måsten. Allt man ska. Borde. Jag vill ingenting. Nej, jag orkar ingenting.

Ändå djupt inom mig spirar fröet. Hoppet. Trösten.

En dag tar allt slut. Det är bara att hålla ut.

- Du borde ju ha en snyting! Så du vaknar till! skriker rösten och jag flämtar av smärta. Vaddå, måste jag vakna. Verkligen? Varför då? Vem ska säga mig att just mitt liv är värt att leva. Vem känner mina sorger? Vem vet vad jag har varit med om? Vem bryr sig egentligen. Alla har ju nog av sitt.

Jag har nog av att försöka leva i mitt gråa töcken. Av sekunder, minuter, timmar, stunder, dagar, veckor, månader, år som går.

Tid utan dig.