Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hon steg upp ur vattnet




Han hade satt sig ner på stranden för att låta blicken vila på vattnet. Havet var stilla och låg spegelblankt framför honom.

Långt bort vid horisonten höjden sig plötsligt vattennivån. Var det en synvilla eller en våg av nåt slag ? Här hade aldrig tsunamis förekommit.

Han blev nu helt fokuserad. Blicken kunde inte längre vila. Nu vakade han över skeendet.

Höjningen fortsatte i ett vatten som samtidigt kom närmre och närmre. Det började mer och mer likna en flod...en flodvåg...just såsom en tsunami.

Nu gick det fort. Det såg ut som den väldiga vattensamlingen rusade fram närapå ÖVER havsytan. Han kände han måste resa sig upp för att gå tillbaks och söka en tryggare plats uppe på sandbankarna som tornade upp sig som små sandberg bland vass och andra strandväxter.

Han hade just tagit sig upp på den högsta klitten då hela den märkliga rörelsen därute avstannade. Som i ett underverk stod plötsligt hela havet stilla. Nu var ytan som en spegel igen men med den skillnaden att vågen bestod och reste sig likt ett jättekonstverk i vatten framför hans minst sagt häpna ögon.

Han blev rädd. Men också något annat. Han kände en glädje han hade svårt att fatta. Han visste att något mer var på gång. Något skulle hända med den där stillastående vågen.

Följande är så svårt att både berätta, tro på och försöka förstå att det allt kräver lite fantasi för att riktigt kunna ta in.

Vågen förvandlas, kanske 30 meter ut i vattnet, till en jättelik kvinnogestalt med långt lockigt hår...i silver naturligtvis, vad annars !

Hennes ögon stora som solen - som vi uppfattar dess storlek - ler så mjukt och lent mot honom. Hennes genomskinliga vattenkropp som ändå bär struktur är den skönaste han sett. Då hon uppenbarligen står på botten på fötter och vattnet blott når henne till vaderna kan man räkna ut att han ser hela henne....allt som gör hennes kropp till en gudomlig, kvinnas kropp...i vatten och ändå inte bara vatten.

Och så ... börjar hon sjunga. Gestalten, kroppen, vattenkvinnan SJUNGER. Ingen sång han känner till. Toner. Det, den, hon sjunger toner ut över stranden. Ledsamma toner men toner som ändå passar med hennes leende. Vad är detta han är med om ?

Hur länge pågår sången ? Några minuter eller rent av timmar ? Hur ska han kunna veta ? Han är ju totalt förtrollad av denna skapelse, denna fantastiska, underbara syn för gudar.

Sången avtar i styrka. Hennes ögon börjar blinka. Så tystnad. Så blundar hon helt. Allt är tystnad. Stillhet. Ingen bra känsla. Och så kommer ett nytt ljud fram över hennes läppar. Ett kvidande, ett jämmer, hon stönar, hon gnyr. Hon lider. Hon har ont. Vad är det som sker nu ?

Något har gripit henne men han kan inget se. Något inuti henne ? Nu är han mest bara rädd. Förskräckt. Får en känsla av att förlora henne. Vad konstigt ! Förlora ! En vattenvarelse han inte ens tagit i, talat med, inte vet något om. Hur får han plötsligt känslan av en kommande förlust ?

Kvidandet avtar. Kvidandet tystnar. Sen öppnas hennes enorma mun på vid gavel. Hon förvandlas från en jättelik nymf till något groteskt...ett monster. Hennes mun och läppar blir till en äcklig, savande käft...hennes kropp blir till en människokropp...visserligen förvriden och skrynklig i köttet som ett kolossalt russin men ändå...ett vidunder, en best, en jävulsk otäcking, hög som himlen själv och så brakar dånet löst ur hennes strupe.

Ett åskliknande buller, ett dunder, ett muller. Det här är motsatsen till skönsång. Det här är inget vackert och det är inget lidande heller. Det är hat. Det är ett högljutt förbannande. Det är en lång, djup, dov besvärjelse över sakernas tillstånd. Som en åkallan av ockulta makter eller önskan om ett guds straff av mänskligheten.

Han håller för sina öron. Det är ett bedövande vrål från insidan av någon som håller på att.....Han blundar också. Han orkar inte se. Vill inte se. Kan inte höra.

Åter tyst. Och stilla.

Men nu vet han. Nu kommer avslutningen. Lugnet före den sista stormen.

Han släpper händerna från öronen. Han öppnar sina ögon. Hon brinner. Nu brinner hon. Hela hon står i lågor. Vattnet som utgör hennes kropp brinner.

Han förstår vad det är som brinner. Vatten enkom kan inte brinna. Där finns...fanns något mycket eldfängt. Något mycket eldfängt. Och fast.

Men nu är hon borta. Hon brann ner och bort utan ett ljud. Kvidan hade redan försvunnit från hennes värld. Hon hade fått ro. Hon fick visa sig. Och berätta vad hon kände.

Han går där nu ensam igen på stranden. Minns. Ler. Ojar sig. Fäller en tår. Blir glad igen.

Han letar efter aska. Ingen kommer att tro honom. Han måste hitta aska.




Prosa (Novell) av Gunnar Hilén VIP
Läst 124 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-08-25 19:20



Bookmark and Share


    Lena Staaf VIP
Dramatiskt berättat. Kan det vara poetens syn på kvinnan som något både lockande och monstruöst?
2021-08-26

  Monica Lindgren
Fantasifullt och väl berättat. Först tror man att det är Venus som stiger upp ur havet, men sen ändras ju bilden.
2021-08-25
  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Hilén
Gunnar Hilén VIP