På sommarn lyser solen jämt

på Jämtlands jäntor som den bränt.

Vid Jämtlands jättars monument

där plitar de Cyklopens pränt.

På sommarn lyser solen jämt

ej alls på gossarna som ränt.

 - - - - - - - - - - 

Ner fjärranälvs från jättens trånga hand

flöt de tillsammans upp på okänd strand

men alltjämt kvar så djupt i jämtars land

att runtikring dem skönjdes sot och brand.

Sven-Maggan frusta matt vid älvens band

och frös å flämta likt en lågas rand

men ack så viktigt att snabbt tas omhand

var underbyxorna kli'full av sand.

Förundrad slogs Sven av att Maggan bland

all jättetrubbel fått en blodad tand:

"För länge har je vandrat detta land,"

sa hon med kropp i darr men stämman klar,

"i jakt på Mats vars lik je vill ge frid

och likt ett sto försett med skygghetslapp,

kallt bortsett från den värld je lever i.

Så ledd i betsel av en sorgens hand

att, visst, je går men cirklar samma grav

som vore je en myra fast i sand.

Nu vill je söka mina systrars ord

och därav finna egen sinnesro."

"I mina öron byter du din grav

mot säker leda, ledsamhet och skav;

för jättarnas så ökända enklav

är okänd för varenda skandinav

som ännu inte gått sin död till mötes.

Säg mig vill fiskarn sjunka med sitt flöte

ner i en bottenlös sjö, eller grina

ont sedan hon kvickt kapat flötets lina?"

"Var mänska följer blott sin egen näsa

om än för att den visar vägen framåt

och aldrig har je funnit en sån sjö

förutom den mitt hjärta sjunkit i

alltsedan det berövades sin hamn.

Följ med mig Sven, mot jättarnas enklav!

Je tror nog vi kan vända näsan rätt

för jättarna i Jämtland fiser så."

Till den som aldrig haft en lillasyster

bör sägas att de oftast har ett lyster

av glöd och glädje - liten men så yster -

men meddesamma vänder världen dyster

då någon/något sätter sig på tvären

och dämmer glädjeälven tills misären

snabbt stiger över öronen i tjut.

Åtminstone var det vad Sven tänkt ut

som ursäkt för sin obeslutsamhet.

Sven var mer följare än profet

och såg en maning som ett fast dekret;

att va' tillags var, var dag, hans livsdiet.

De värmde sig vid elden, följde sen

den näsa Maggan höll som en antenn.

- - -

Vid Indalsälven vandra' de diskret

med vyn av Jämtland som en rökt tapet.

Men ovan himlen smälte en komet:

- En pärla med ett lyster av en hemlighet?

- En stor rymddrake med en blå trumpet?

- En jättes uppflugna gubbsnyts-sekret?

"Ett omen för allt det som komma skall?"

sa Sven tyst, för hans näsa den var kall.