Kom, ni sista varma ljusa dagar!
Den glammande säsongen
flimrar ut
med blott rum för isvind
att ta plats
vid den knappt rörda munnen.
Kom, du skarpa vita himmel!
Ty genomskinlig och luttrande
kom den mörka tystnaden
på en visknings höjd.
Kom, ni förbrukade soltimmar!,
som så brådskande lånats ut.
Läpparna spricker djupt i mitten
med sin torra tystnad.
Hösten annalkas med sina
långsamt kylande insegel.