I denna är jag i en helt annan plats, kanske till och med en annan värld. Jag går fram mot en stug och kollar in genom det enda fönstret som existerar. Genom fönstret ser jag in i en medel liten stuga. Mot väggen till mitten av stugans rum sitter det någon, stolen han sitter i är märkligt nog den enda möbeln i hela stugan, och stugan är enbart ett rum. Mannen sitter med bra hållning och stirrar dött mot vänster om mig. Hans huvud är dess av en sankt bernhardshund, men ögonen är något som jag inte kan fokusera på. Jag vet inte om dem är helt svarta eller helt enkelt inte existerar utan har bytts ut mot två små hål. Jag vet inte om han är död, då inte ens ett andetag kan synas på han, men det känns som att han ska plötsligt se mig samtidigt som jag känner mig som frusen fast. Jag kan inte sluta stirra på han.