Från och med att jag var runt 8 år, alltså två år efter att jag flyttade in i ett hus i en liten stad, så hade vi en fåtölj i vardagsrummet som jag alltid undvek att sitta i. Lite bakgrundsinformation är att en liten vägg separerar vårt kök från vardagsrummet, med två ingångar som har grindar för att hundarna inte ska komma ut. Det vanligaste för mig var att gå ut ur ingången som ledde till en kort hall som även satt ihop med vardagsrummet. När man går ut där kan man se en fåtölj som är riktad mot hallen. Varje gång jag klev över grinden brukade jag se i ögonvrån en man sittandes med rak hållning i fåtöljen. Han var lång, men inte onormalt så, och hade alltid en kostym på sig. Skugga omringade mannen vilket gjorde det svårt att urskilja färgen av hans kostym, men från mina odetaljerade minnen tror jag dem var omättad mörkgrön. Han hade även en hatt på sig, med formen av en hög hatt men den var betydligt kortare som en bowlhat, men även svagt rundade kanter. Mannens ansikte var även i skugga, och redan då var jag osäker på om hans ansiktsdrag döljdes av skuggan eller om det bara var blankt i sig. Hans relativt ljusa men ändå solbrynta hudton syntes väl trots skuggan, men det var som att något hindrade mig från att se hans ansikte, som en censur.
Energin kring han var något obeskrivligt. Som att vara ett barn på en släktfest, där mannen är någon man aldrig någonsin sett förut. Den bekanta miljön blandad med det okända resulterar i en känsla som man inte vet vad man ska göra sig av med, man vet inte om den är farlig eller inte.
Bilden av mannen försvann inte förens vi gjorde oss av med fåtöljen.