Jag försöker höra min röst 

försöker och när jag inte anstränger 

mig 

försöker byta spår och när jag klampat

omkring med stenbitar fast i sulan 

byter jag instinktivt sättet jag går på 

letar inte längre efter oss och insikten gör

mig rusig, varm och ibland förlåter jag mig

så lättvindigt för att jag tar den lättaste vägen 

vem vill enbart onanera 

byta arbetsplats för att cheferna är idioter 

drömma om kärleken och leta efter ord 

orden bor granne med min själ och kanske kan 

jag måla varje hörn av de emotionella spöken 

som besöker mitt inre 

men jag blir inte 

tystnaden hörs och du fortsätter mina meningar 

och jag frågar dig ändå som om du vore självaste 

livet att kanske blev jag det. Lyckligare ? 

Nånstans mitt i, i mitt vita kök, som borde vara 

mörkt varmgrönt, fattade jag i någon sekund inte

bara att, utan varför. Önskade så in i helvetet 

på allvar att känslan, det djupt insiktsfulla, gick 

att knöggla ner i en glasburk där innehållet förställde 

en bild. Kanske av ett landskap jag alltid vandrat i

men aldrig fixat att orientera mig uti. kanske kanske 

men där kom tystnaden. Nu fick jag svårt att höra dig 

och det är kanske så att när vi klättrat så satans länge 

är det inte meningsfullt att ta det där sista långa klivet 

för vad faan ser man därifrån och du svarar förstås 

något om att insikter kostar så förbannat och det 

där om det verkliga priset när blicken förstrött 

genomsöker varje del av det dallrande paradiset. 

klart det blir tyst i några prövande sekunder. 

hon hade börjat meditera. Igen. Texterna skulle 

studsa åter och även om hon såg allt viktigt 

bakom sig så lät hon framtiden ligga på en egen 

kudde. Den var lagom mjuk och kunde forma 

sig efter trycket. Det tyckte hon om.