stigen går mot hagarna

ett dignande bord av...

känsla av egenvärde

makt att styra livet mitt

solsken över hela mitt vara

möjligheter att fylla på skafferiet

frimodigheten att ta ut svängarna

bär, svampar, blomster och örter...

de existerar tills jag kommer för att skörda

mina sinnen samlar godheten på alla plan

stigen är så smal och omgivningarna vackra

upplevelsen bringar en inre frid och lycka

saknaden efter den jag en gång var...

hel och utan några tecken på strider

så räknar jag åren från det att jag slutat...

att förtränga och förneka och hålla tyst

bestämde mig för att tala om skörden

den skörd som livet gav och gåvan i den

solskenet värmer där jag går 

molnen skuggar skönt där emellan

ett eftermiddagsdopp sista augusti

vaknar denna septembermorgon fri

fri från lackande svett i pannan, men

frostbrytningarna skakade mig inatt

mardrömmarna avlöste varandra

det betyder att jag är stark nu...

finns kraft att bearbeta steg för steg nu

marken grönskar under mina bara fötter

stigen är smal och jag hittar över allt nu...

JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA

MEN JAG KOMMER ALLTID ATT KÄMPA

FÖR ATT GLÖMMA DET SOM GJORDE ONT

när jag uttalar detta inser jag en svindlande tanke

hur vore det om alla de andra bara gick vidare och

glömde den jag är p.g.a det som skett av ont med mig

tänk om alla andra bara ville minnas den jag var

då skulle jag kanske hitta tillbaka till... ... ...

men nej såklart är det tokigt att tänka så

och hur tokig vill jag vara... ... ... 

istället ser jag saker som jag ombetts att se

en slags påtvingad bild av vad jag ska vara

så mycket ansvar som lagts på en traumatiserad

att vi skall ha gått vidare efter två år

trots att omgivningen inte vill spegla

den man var före, ja för de har också glömt

och nu... nu är jag en annan...

jag är stark och säker på mitt nya jag

säker på att hon  mitt nya jag är jag...

i denna insikt ber jag om frihet från bilden

av den jag var... för smärtan blir inte så stark då

smärtan över vad jag blev bestulen på bleknar så

i detta uppfinner jag den smala stigens metodik

jag balanserar på den och lyckas ta mig framåt

om än det är min nya uppgift... stigfinnare

jag har utvecklats till en som hittar över allt

där andra går vilse...

poesins väsenrike bjuder mig på nya äventyr

där jag nedtecknar min inre stigfinnarprosa... 

så att det onda inte var förgäves...

finner mig själv levande...