Jag kan blott vandra mot det mål jag satt.

Trots krämpor och solen i ögonen. Var det barnen som skrek eller var det ljudet av den strida strömmen av intryck?

Knyter min hand i fickan och ser framåt. Där framme är jag framme. Asfalten är ljummen och om jag var barfota hade jag känt den, skrovlig under min fotsula. Men idag har jag skor på mig.

Det är som att solen väcker liv i så mycket. Men kanske är det hur vi ser det som är annorlunda? Barnen leker när det regnar också. Men vi ser det inte som lika lyckligt som i solens sken.

Vem är jag att döma vad som är mer lyckosamt? Att hoppa i en vattenpöl eller att få fräknar av solen?