Leende fastän ingen vet om det. Gråter fastän ingen ser det. Blåmusslans gyllene sterlingsilver i kontrast mer det indigoblå svarta. Gungar ikapp med tystnadens fladdermöss. Kyssens svek och tindrande löjtnadshjärta. I kombination med sagolika dikter av drömmarnas avbild. Söker sig in i naturens städer. Frestad att övervintra i hyenornas glas näste. Men mest av allt försvinner känslan för vad som egentligen betyder något i en värld som återvänder. Behagligt drömsk och saknadens guldschakaler sällan kännt sig mer vilsekommen. Ett regn ingen kan föreställa sig, droppar tungt i hjärtats porslinsvita hägring. Huden så len att natten avundsjukt tittar på. Ska årtagen sluta här, eller fortsätter de någon annanstans, där drömmar vinner matchen. Grumlig ökenblomster dess korallrev jag beundrar. Men visst ser tukanerna mer nöjda ut nu? Iallafall skickar jag ut månskenet att lysa upp grusgången. Den ingen sett, inte heller suktat efter. Diktboken fortfarande en dröm. Men det svarta bläcket fortfarande river. River över hav ingen längre minns. Men jag minns vågen som sköljde in över ängsblommor av koppar. Och min oro växer i palmblad som svajar någonstans i rymdens akvamarin.