Att ilskan är dottern till sorgen är fräckt,
för en följer alltid en annan.
Långt ner i djupet där sinnet är knäckt,
sjunker jag, ledsamt förbannad.

En livsmetodik och en systematik,
som uppriven jämte dess sömmar.
Kvar är ett skal som i sorgsen panik,
försöker försvinna i drömmar.

Vem är jag nu och hur kommer det gå?
Var det aldrig menat att bli?
Var det aldrig menat att vara vi två,
när jag och en älskad blev ’vi’?.

Att ilskan är dottern till sorgen är fräckt,
och känslor är svåra att tygla.
Jag jäktar o fäktar tills hoppet är släckt,

så säg mig; vad ska allt betyda?