De spår där himlen gått. De avtryck där havet vandrat. Knäpper ihop mina händer. Tillber mitt sanna jag. Hon som är större än jag själv. Hjärtslagens aura. Andetagens själ. Det som gror i mina händer. Ännu en dag. Ännu en natt. Vilset undermedvetet fångar in lycka i kärlekens håv. Förvildade mustanger tappat sina hästskor av sterlingsilver och återhämtar sig vid det som förut var ett porlande vatten. Tröstande dikter. Sorgsna, lättsamma, medryckande. Gungar ikapp med tiden. Tusensköna i vackraste rimfrost. Saknadens midvintersvarta lustgård. Gyllene björnbär dess sylvassa klor nästlar sig igenom de tre hudlagren. Ett morrande utan att röra på läpparna. Pinuppan i gammal övergiven sönderläst blaska. R.E.M sömnens drömfångare i samklang med väckarklockan, en ständig fight. Förresten hörde du knölsvanens läte? Hennes sköra sång någonstans i den sjö som en gång var min. Då jag vänder mig om och står öga mot öga med självaste kung av örn. Han sveper ut sig som en gigantisk solfjäder, i ett land, jag trodde var mitt eget. Den tredje verkligheten suddar ut alla dina tvivel. Men tvivlet tvekar ännu en gång. För hur kan man veta vem som förmedlar sanning ut vishetens aska. Kanske lugna ner tempot en aning, Slippa stressen, det som tär och förstör. Den kan bryta ner en till att tillslut endast strimlor blir kvar. Då är isprinsessan vackrare i hennes närvaro står tiden still. Krampaktigt jag håller i mig i den kompakta tystnaden som skär igenom det skarpslipade Samuraj svärdet. Tårar klyvs mitt itu. Här finns inga känslor endast en känslokall stenugnsbakad misstro.
En stor kram till dig som läst hela texten lång. Medan duvor pickar i sig diktens ord, tar jag de som jag lyckats rädda, men som sagt från djupet av mitt hjärta:Tack.