i denna ångest,
som kristalliserar mitt tunna blod till istappar
som manglar
mitt inre i en kvarn,
trasar mitt hjärta till
rött mjöl,
vill jag ha nådens kyssar
och kramar och
din mjuka luftström i
mitt öra
inga grävande frågor,
som dynamit
spränger mitt
porösa, korniga
hjärta
du vill schakta min själ,
men
det blir för mycket förvirring,
ett virrvarr av förtvivlan
en skrotfylld stormvind
som stökar runt bland hjärtskärvorna,
allt bråte,
jag inte förmår göra mig av med
nu nu nu,
sliter upp min
röda vävnad,
som har tappat sin gnista och
blivit allt mer
grå
jag väntar på
att få min kropp bemantlad
med din kropp,
agerande som en filt
men
du vill dissekera mitt hjärta,
jag orkar inte mer
jag orkar inte uthärda gastkramande
frågesessioner,
det är inte din mission,
allt para ihop min splittring
i fusion
det blir fission,
när du drar mig till urholkad
upplösning,
hjärtat mörknar i
korrosion
jag vill ju bara ha din kram,
din utebliva tröst
och ömhet
hur länge ska jag vänta
hur många gånger ska jag behöva
säga
vad
jag
vill
ha
och behöver från en människa
som
älskar
mig
hur många gånger ska dina ögonbryn höjas
och jag behöva höra att jag är orimlig
i sorlet av dina högfärdiga ljudvågor
tvivlet på att det inte kunde vara rätt,
att oss skulle bli ondska
det växte och drog sina svarta
tentakler genom mitt hjärta,
som ett spjut
det spetsade
mitt rostfärgade bröstorgan
och jag ljög och levde i förnekelse,
förde mig själv bakom ljuset,
bakom rationell sanning,
för du och vi
var ju något speciellt
jag ville tro på det,
ha något att
hålla hopp
vid
även om hoppet var ihåligt
för vad är förhoppningen värd
när vardagsvacuumet vibrerar så tydligt
mellan våra kroppar
när väven som förbinder oss
blir allt lösare
när näven som bör vara öppen
sluts alltmer
när hat
växer sig snabbt
som invasivt ogräs
i vår
trädgård
så säg ja när jag nu lämnar dig
för du lämnade mig igår
vår karta rivs itu
hoppet är inte menat för oss
det visste vi ju