Jag vet inte vem du är.
Du som ser mig i ögonen. Följer mig med blicken.
Ditt axellånga bruna hår är sömnrufsigt.
Dina blå ögon är rödsprängda.
Trötta och fyllda av sorg.
Jag vet inte varför.
Jag försöker le mot dig.
Ge dig hopp.
Det får bara dina rödgråtna ögon att fyllas av tårar.
Du torkar tårarna med tröjans ärm.
En söm har gått sönder och lösa trådar hänger ner över din hand.
Det mörka tyget blir ännu mörkare.
Blött.
Av salta tårar som rinner ner för din kind.
Jag frågar varför du gråter.
Du skakar på huvudet.
Kanske vet du inte varför.
Eller också vill du inte berätta för mig.
Jag tvingar dig inte.
Jag vet ju inte ens vem du är.
Du som gråter av en outgrundlig anledning.
Jag frågar om du vill att jag ska gå.
Du nickar.
Jag vänder mig om.
Och du är borta.
Men om jag vänder mig igen kommer du stå där framför mig igen.
Jag vänder mig om igen.
Ser på dig.
Sedan krossar jag dig.
Du försvinner i tusentals skärvor.
Jag vet inte vem du är.
Men jag vet vem jag är.
Och det kan du inte längre förstöra.