Visst gör vi det någon gång alla,
det går inte alltid att helt låta bli,
vill inte hjärtat stenhårt befalla
lämna dröm och naiv fantasi.

Vi går alldeles tysta nerför backen,
det finns knappt plats för två,
solen bränner skoningslöst i nacken,
nerverna ligger liksom utanpå.

Hon har en midjekort, röd jacka,
luggens kurva flyger vilt i vinden,
det är för sent nu att backa,
vågar jag smeka den lena kinden?

Har henne redan under huden,
hon rusar i mitt blodomlopp,
jag känner ju till alla buden,
men inte vill jag sätta stopp.

Så nära hennes lugna andetag,
hörde hon min häftiga flämtning,
finns det ingen barmhärtig naturlag
som kan ge skonsam återhämtning?

”Va, har du en sån där tatuering?”
Örnvingen skymtar ovanför kragen.
En självklar och häpen fundering,
men visst ler hon lyckligt betagen?

”Jag har faktiskt gjort den för dig
och för att bryta frihetsbristen,
men så klart också för mig,
och för min son, han är artisten.”

Fågeln lyfter skönt från jorden,
vacker, beslutsam, stark och fri,
men jag då, jag får inte fram orden,
tänk om stunden går mig förbi!

Då tar hon varsamt och stilla min hand,
allt blir suddigt, en overklig dimma,
jag är bestämt i drömmarnas land,
gode Gud jag kommer att svimma.

”Kom vi sätter oss här på muren
och matar varandra med frukter.”
Jag svävar känner mig buren
i arabkvarterens kryddiga lukter.

Hon skrattar berusande och busar,
retas fräckt, räcker ut sin tunga,
läpparna glöder ögonen tjusar,
vi bär oss åt som vore vi unga.

Hand i hand går vi in i butiken.
”Min herre kan vi få se på en ring?”
”O ja, ni kommer inte att bli besviken,
se här ett sånt förtjusande ting,

renaste silver, en äkta klenod,
stenen är en fasetterad ametist,
skönheten vid er sida förstod
att livet utan juveler är urbota trist.”

”Jag tar den, den är gränslöst fin,
som vännen min härlig och skön,
ja, ja min herre, jag såg allt ert flin,
ni lever nog länge på min månadslön.”

Vi sätter oss ner i ett trångt café,
granatäpplejuicen släcker törsten,
all min oro är plötsligt passé
och jag som hjärtligt avskyr hösten.

Ringen sätter jag varligt på hennes hand,
tänk att jag hade något på känn!
I håret fäster hon askens lila band,
och säger:
”Tusen tack du min allra käraste vän!”

Jag väljer nog kanske att leva mitt liv
i diktens enkla och okomplicerade
värld, utan smärta och förfärande kiv,
scenerna alla med ett leende regisserade.