Nu bleknar hon
kommer att vara saknad
men hon kommer tillbaka


kylan som sveper in
tömmer henne på klorofyll
klär sakta av

från grönskande grönt
skiftande i lysande guld
till rodnande rött 

knopparna som sträckte sig
öppnade sig för solens tunga
mot himlens öga

släpper nu tag blad för blad
en del kallar det för att vissna
medan andra vet bättre

hon byter bara skepnad
blir ett med löven
vilar en stund


i regndropparnas smatter
i frostens kalla omfamning
i snölyktans sken

bidar hon tid
hon gömmer sig
blommar under jord