vi stod på en plats
där våra blickar
hade väjningsplikt

således såg vi inte varandra
och det förestående mötet
rann ut i sanden
och vi förblev
förankrade i jorden
med ett villrådigt kroppsspråk

de kosmologiska förutsägelserna
fragmenterades
en efter en,
ett offer till ironins tryckkokare

de simultana axelryckningarna
spådde framtiden åt oss,
med sitt likgiltiga utfall

vi uppfattade
varandras kroppar
med en avslagen
periferisk känsla
som gjorde oss båda illamående
av motsatta anledningar

nu finns tystnaden
och avståndet
som sprider sig
likt flugor på ett lik,
men oförmögna att handla
äts vi sakta upp inifrån
och ut