Jag är en medelmåtta
och lämnar inga spår,
som fula gör och flotta,
som upp- och nedåt går.
Jag håller samma kvalité
och linje i min dikt.
Jag faller aldrig helt på sne´,
ty lagom är min vikt.

Jag flyter som de döda
i följsamhetens ström,
i medelsvenssons snöda
och tama volvodröm.
Min vers har vardans trygga lunk
och saknar tjo och tjim
men lugnar som en ljummen klunk
i fria dikters stim.

Att vara medelmåtta
är rätt okej ändå.
På skalan under åtta
av tians toppnivå
så ligger man på platsen fem,
där inga avtryck görs
och tillhör därmed alla dem,
som inte syns och hörs.

Vad vore välan världen
om inga värden fanns?
Nog krävs det sans på färden
till landet Ingenstans.
Nog är väl medelmåttets vikt
det värde vid vårt val,
som visar vilken väg på sikt,
som bär i diktens dal.