Jag satt på jobbet på min
kontorsstol och skrev på
skrivmaskin ett brev...

Framför mig ett stort fönster
jag såg folk komma och gå...
En grå uniform dansade förbi
rutan, dörren till mitt rum öppnades
snabbt...

En televerkare, i flott uniform, sträckte
ut handen, tog mig om livet, lyfte upp mig
som om jag varit en liten fjäril... Min kjol
fladdrade runt som vingar...

Han både bred och stor och lång
190 cm eller rent av två meter!
Slänger mig upp mot väggen
trycker sen sin kropp MOT MIN
drar och sliter i mina under-
kläder, jag slår, sparkar,
klöser river gör allt för
att bli fri...

Jag kommer loss fattar inte hur...
Flyr ut i korridoren, arbetskamrater,
MEST MÄN, kommer ut undrar vad
som står på, jag berättar...

De säger jag skall ju vara glad att jag
är så OMTYCKT...

Jag SKRIKER, GODE GUD JAG VILLE
INTE DETTA, ingen verkar hålla med mig...

Detta drabbade mig för 40 år sen...

Inget har hänt sen dess...

Samma djävla angrepp mot kvinnor
pågår ju ÄNNU hela tiden...

Skriket i mig tystnar aldrig...

Det var ju en förnedring av första klass...

Jag hade inget värde... Alls...

Bara ett byte, ett kap, en liten skit...