"Frukosten är en dröm.Den är för
kort och svalnar snabbt.",sade
mannen.

"O!,vad praktisk han är!Maten
respekterar jag med särskilt
mjölk!",instämde jag med honom.

Han gick över terrassen,stannade
vid räcket och korsade armarna.

"Ja,vältränade styrkan imponerar!
Men mina äkta fördelar kan kringgå
den.",uppmuntrade jag djärvt min
anspråkslöshet.

Jag koncetrerade mig på honom och
hans tanke rullade inom mig.

"Vilka känslor återspeglas i hennes
ögon när jag står med ryggen mot
henne?"

Han vände sig plötsligt och från
kisande ögon,kom en skarpa blick.
Jag med blev nyfiken.Jag lyffte
upp huvud.
Hon verkade vara frånvarande...

Han tog sikte mot den öppna köks-
-dörren.Passerande förbi oss
kastade ur sig.
"Jag MÅSTE!kuta."

Och på ordet "MÅSTE"ansträngdes
hans stämband mer än det var
nödvändigt.

"Vad?Redan!",utbrast hon och
piggnade till.

"Hur behändigt fångar de varandra
med tonfall!Det är inte ett hund-
-skall.",flinade Jag.

"Som jag ser,",började han,"...
återhämtar valpen sig."

Jag rös i hela kroppen.

"Vad hör jag!Bara igår jag roade
dig,du lekte,kysste,smäkte och
berömde mig på alla sätt!Och idag
Valpen!har inget namn!?Det skulle
vara mycket bättre om du kunde
träna din hjärna!"

"Våra planer kräver att se över
en budget.",fortsatte han med
iskall röst.

Hon tittade förebrående på honom.
"En klunk av din frukost lik hans
dagliga portion!"
Och drog närmare mig till sig.

Jag sprattlade så att jag gled ur
hennes omfamning och hamnade på
golvet.

"Hur blir man av med irriterande
känsla!",frågade jag mig och
tittade åt mammas håll.

"VAD JAG SER!!!"

I hennes solglasögon reflekterades
något nytt för mig.
Jag blev nyfiken och på samma
gång tvivlad...

"Är släktband starkare framför
frestelser? "

f.f...ps...tbc...