Bara mina händer
med fingrar som spretar
likt trädets nakna grenar

Bara min kropp
med omslutande hud
över skelettet, än så länge

Bara mina ögon
lika blågröna nu som då
seende fast mer inåt

Bara min röst
som är tystad
tigande intighet

Bara mina ord
svart mott vitt
kan de förlösa

det som spränger så
bankar för att ta sig ut
förgöra eller befria

om det händer
när det händer
vill jag, orkar jag

skammen som bränner
skulden som tynger
ingenstans att fly

jag är redo
nästan där
när jag inser

jag lever
men är förstörd
kanske redan död