Jag viskade med ett träd
kedjad vid Stureplan
hon sa att hon längtar hem
hon sa att hela livet varit präglat av en oerhörd saknad
men till var och vad
är kvävande diffust.

Med grenarna viskade hon i vinden att hon törstar
törstar efter kärlekens värme
hon svälter av ensamhet
ropar att hon snart dör
en ensam död

Förgiftad av avgaser och människors bortseende
ingen uppmärksammar henne
även gör hon sig vacker året runt

Jag viskade med ett träd
kedjad på Stureplan
ett träd som vill återförenas
dela blod och elixir
med det saknade.