här sitter jag och klagar
inget Eureka-moment Gud behagar
ge mig
för jag ska lära
att leva är slit
att livets vatten
inte går att surfa på
att de syner jag sett
inte alltid
är menade att leda rätt
jag är så ung ung ung
måltiden jag käkar är bara en förrätt
dagen jag upplever är bara en gryning
jag är dum dum dum
för allt är bara kausala följder
ingen mening följer
orsak och verkan,
har jag någon äkta påverkan?
fast jag känner Det så starkt ibland
drömmen tar mig med fast hand
lovar mig ett förlovat land
hallå!
någon måste ta mig ned på fast mark
för här upp i drömmerier
om slott och tinnar och torn,
blir verkligheten när den hemsöker mig
så banal
fan för dig jävla hjärna,
med din finkalibrerade framtidssimulator
så pass jävlig
att jag ibland tar avstånd från ansvar
frågan som gäckande väntar (var det det här jag ville?)
önskar att ett svar
ska poppa upp
skev trosuppfattning att slumpens känsla,
livets jävla vatten,
skulle surfas på,
på måfå
för efter
en gång
två gånger
en miljon gånger
var inget längre för stort
att önskas.
det största har redan hänt
i stjärnstoftet i mitt huvud
allt det som följer nu,
är att jag följer de människor
som vet
när visioner blir vidriga
och
allt bara kan beskrivas som
hallucinationer
då kan jag åtminstone
inte längre skrämmas
av mig själv,
för jag har skrämt mig själv beyond
beyond
att Gud fanns på riktigt
så jävla skämmigt i svenskens sekularisering
att jag trodde
att det allsmäktiga ville mig något
att jag var någon sorts brevduva
som skulle ut på kritiskt uppdrag
allt det där,
jag där och då trodde var möjligt
allt är ju möjligt,
men ingenting
kommer ske
om jag inte slutar be
och börjar arbeta