Det var en gång en kristen kyrka som skulle bli vald. Emellertid hade den redan valt sig. Dessutom hade kyrkan hunnit bli bortvald av folk (på en himla massa plan) men samtidigt behålla sin officiella roll på åtminstone pappret. Därtill genom sina högst konkreta, supervackra byggnader, vars fortsatta upprustning torde ha varit beroende av samhällets profana penningar. Visserligen verkade all hängiven personal kunna arbeta ideellt i evighet. Få människor lyckades dock låta bli att dö, och de flesta behövde en sten att bli begravda vid.

Helt nya hot hade tornat upp sig på himlavalvet. Däribland kunde man finna sådant som allmän otro, könsfokuserade genus, identiteter åt höger och vänster som begärde att bli serverade klassiska äktenskap med varandra, esoteriska väsen på marknaden, kvinnfolk som ville ta över inte blott varannan post, präster programmerade av läkarvetenskapen. Dessutom hade anlänt krav på solpaneler på kyrktaken, återvinning av reliker, digitala röstsedlar, strukna psalmverser, ännu fler sociala experiement, fri tillhörighet till vilken jäkla församling somhelst. Allra värst var påfunden om retroaktiv historieskuld, jämte den accelererande undfallenheten inför islam(ism) mm. Varför skulle även kyrkan behöva relatera till och ödsla gehör gentemot alla dessa aspekter?!? Var det inte fullt upp med Gud samt gammal hederlig diakoni ute på det osaliga fältet!?!

Där fanns minst tre nomineringsgrupper som ville rösta bort all satans politik ur kyrkorummet. Därmed ställde man stolta upp i det politiska kyrkovalet. En och annan fann processen påminna skarpt om schizofreni. Där frodades också minst sju nomineringsgrupper mer eller mindre bundna till respektive moderparti av världslig natur. Parallellt förelåg förvirring, genom att splittringar hade vuxit moderpartierna och nomineringsgrupperna emellan. T.ex. sades KristDemokraterna vilja missionera mera än deras kyrkogrupp ville - som om det inte räckte att motionera.