PLÅTSÅNG.

Pip pip, pip, PIPELI pip pip.......

Det är nästan sextiofem år sedan Sputnik ramlade ned.
Kommer ännu ihåg hösten när detta hände.
Otroligt, människan hade erövrat rymden. Inget skulle mera bli som förut.
Ett nytt blad hade skrivits i historiens bok.

I största hemlighet hade vårt stora grannland skjutit upp sin Sputnik I. Till en höjd av 577 km över jordytan, där rusade den fram med en hasighet av 8 km i sekunden.
Endast jordens dragningskraft hindrade den att fortsätta vidare ut i den evigt tomma rymden.
Det var visserligen bara med en liten plåt kula, halvmeter i diameter, man manifesterat sin seger.
Den roterade runt jorden av egen kraft.
Hölls uppe utan motorer eller gasballong .
Kunde dessutom kommunicera med jorden, visserligen envägskommunikation.

Allt var otrolig och oförståeligt.

Vi kunde nu höra meddelande från maskinen vi skapat, den berättade i form av pip hur den mådde.
Förstod vi?
Nej men vi hörde ljudet i radion och vid klart väder kunde vi se kulan.
En lysande prick blan de andra stjärnorna, medan den rusade fram högt över våra huvuden i den lufttomma rymden.
Det vi däremot fick insikt om, där vi i oktobernatten stod, såg och hörde människans första erövring av universum, förblev ordlöst.
Kanske var det förundran vi kände.
Vi huttrande av kyla, gick tysta in i stugvärmen. Hade kanske nu fått en insikt i att vägen till framtiden låg öppen.
Det gällde bara att varsamt vårda den till människans bästa.

Möjlig blev det blev så?
Det har i nutid förflutit sextio år sedan batterierna slutade leverera sin ström till sändaren i Sputnik I.

Bosse 12.09.21.