idag och igår och i förrgår

kunde jag inte skriva

kan jag inte skriva?

frågan och tvivlet, två röster
som sjunger falskt i mitt huvud

men i samma tonart
de amplifierar varandra och deras sång blir sann

för nu är

pennan —
så bångstyrig och den glider runt
och med ful handstil spretar bokstäverna
som motvilligt matas fram från
Gud vet vilket tomrum
och inget faller i varken skönhet eller nytta

och vem om inte endast mig själv
försöker jag lura —

detta med att formulera,
sammarbeta med alfabetet
känns inte bra, varken

idag eller igår eller i förrgår

min hjärna —
en rosa fettklump
som vägrar lyda
befallningar från öst och väst

mellan hjärnhalvorna,
där klickar inga visdomar

inga fina formuleringar
singlar ner från osynliga stjärnsynapser

knapptrycken tycks inte trilla ned —
rätt på det sätt,

så jag kan känna
så som jag
kände förut

förut,
hur var det då?

fylld av längtan
och lust att känna för orden

men känslan är inte här,
rätt känsla för att orka skrapa på banal verklighet

så jag föder fram något
av desperat behov av älsklingar,

men mina ordbarn är så fula och
jag älskar dem
inte

nu är det bara en penna som skaver
hål på skinnet,

och med blodet som bläck jag skriver:

”detta är inte njutbart längre”

för meningarna ger mig noll mening

min poesi är meningslös

det blev inget av det här

ful, fallen diktare;
förbrukad och otjänlig
i textkonstens tjänst

jag krånglar till allt
jävla poesi som ska trassla till det mest simpla:

JAG ÄR LEDSEN
JAG ÄR ENSAM
JAG ÄR ARG
JAG ÄR

NEJMEN,
JAG FINNS?!
JAG LEVER ÅH VAD JAG LEVER OCH SER
OCH BEGRUNDAR OCH UTFORSKAR SINNETS
HEMLIGHETER
OCH OCH OCH
JAG SER BLOMMOR
HELVETE VAD FINA ROSOR OCH DENNA AWE-KÄNSLA
JAG FICK AV DET DÄR TARVLIGA MOLNET DENNA
TRÅKIGA EFTERMIDDAG I MIN TRÅKIGA TILLVARO
SOM JAG FÖRSÖKTE SKÄNKA LITE GLANS
ÅH HERREGUD VAD HJÄRTEKROSSAD JAG ÄR?
OCH MITT HJÄRTA BLÖÖÖÖDER
OCH SEN HAR JAG JÄTTE JÄTTE JÄTTE MYCKET PSYKISK OHÄLSA
SOM JAG MÅSTE HANTERA PÅ NÅGOT SÄTT

jag är rosenrasande
på alla jävla rosor, så patetiska och triviala

blodet pulserar i tinningen
och orden
sprutar som magma ur en vulkan

dags att börja skriva på en roman

istället

tårar faller och allt jag skrivit
löses upp som bläck i
vattendroppar

och orden smetas ut till oläslighet
och min motvilja till ord —
den med

till
olöslighet