futila försök
att stävja enslighetens
subtila egg

rispningar från förr
gör sig påminda

grafiskt genom de ärrbildningar
som aldrig fick
den späda rosenröda huden;

hårt vita fjäll
utan minsta följsamhet
som gör att alla rörelser
skaver

trots detta
ett virrvarr av små
försiktiga känslor
som sträcker sig
och försöker tänja på huden
där motståndet är störst

lätthänt fyller jag mitt kärl
med glömska
men jag försöker vara
i stunden
så länge jag kan

jag strör ord längst med mina sår
för att hindra dem att läka,
om jag var tyst
kanske allt vore bättre

vaksamt ser jag ut
över landskapet
- en tom gata -
från mitt fönster

jag vill smälta samman
med fönsterblecket,
förtorkas med min fauna
och förskingras

bli ett med något
även om det är livlöst
och torrt