där ute vandrar livets prövande fotsteg 

här hos mig silar Gud solen genom fiol

fikusen, den höga. På stol med ren 

disktrasa tvättar jag undersidan av de 

blad som sträcker sig mot taket. 

Vi har kanske dött nu. Skrivandet likaså. 

Orden var resan efter det förlorade. Den stora 

förlusten. Utan den. Tonerna bakom historien om

oss. Önskar de bruna fläckarna upplöstes i takt med 

omsorgen. Det steg verkligen in en man genom den 

dörr jag så länge fanatiserat om borde varit du. Han 

berättade att han aldrig dog 1986 och att tsunamikatastrofens

offer även varit jag. Jag protesterade med ryggen vänd mot 

spisen samtidigt som du viskade att du föredrog det starkt 

och utan mjölk.  Kanske att vände mig plötsligt, borrade 

mig in, gned längs din vita hals. Ovanför vaggade din exakta 

röst, humorn hur den studsade och färgade rummet. 

Du trodde verkligen att det handlade om socialismen och 

innan han vecklade ut sig i de mest skickliga liknelser jag 

upplevt lade jag märkligt nog handen över munnen. 

I våra ögon fångades svaret och han gav mig en slags karta 

över tvåspråkligheten, minoritetsfrågan 

Ett skott av fiolfikusen inlindad i vått papper. Den bruna 

läderväskan inklämd under den vänstra armen.