Närhet när den är som bäst. Din värme som inte avtar. Stunder av paralyserad rädsla alltmer ebbar ut. Som de vingar som bar mig. Samma vingar beskyddar mig. När mörkret nästan endast skymningen visar. Blekgrått regn. Den beundran av pärlemorträdets frukter och jag dricker dess cider. Gråten, när den afrikanska katten försvann, den jag aldrig kände, men fick följa hans korta resa.
Den jag en gång var. Den leende vita liljan. Som slog ut sina blomblad för tidigt. Men det var för länge sedan i en saga ingen längre läser. Dikter av bladguld och penna av sterlingsilver. Papper som ligger och förför. Som lockar fram orden att älska. Blundar och ser havets stjärnhimmel. Tittar och ser himlens korallrev. När tiden avtar i styrka. Styrkan ändå finns kvar i tiden. Samlar livets snäckor. Inte speciellt sentimental, snarare lite nostalgisk. Men vintern i nattens blick jag inte kan vara utan. Längtan till den första snön. Det magiska den för med sig. Julen. Men först låt oss försvinna in i höstens välkomnande famn. Med blossande kinder och händer fulla med ekollon. Orden tovar ihop sig. Bildar ett mossgrönt skogssamhälle. Där stannar jag och byter ett på ord med naturen. I stunden jag tar in känslan av mindfullness. Låter det vara så. Tills jag återvänder.Till sagans elegans och jag låter mig åter förföras. Om och om igen.