Innan jag skriver sätter jag tonen. 

Samtididigt som orden studsar 

suddar jag. Börjar om. Tänker på 

vissa poeter just- har gjort ikväll 

på kukar, talibaner. På världen ur 

andras perspektiv, våra skilda och 

dess orsaker. Oroar mig för att tyckas 

blasé. Är ju Även det. Med. 

ingen skruvar sig under mitt täcke 

ingen hand och inga tolkningar kring 

närhet. är helt själv. 

Hatar inget. Ingen. Älskar min dotter

så intensivt att tanken på att förlora 

henne. Orden vill inte ut. Skräcken. 

skriver jag dagbok? Till vem och varför? 

hissmusik i paus. Sådan är denna text. 
Har aldrig sagt det så sluta envisas med 

det. Även jag kan väl få tänka på en kuk utan 

att överhuvudtaget känna något överhuvudtaget. 

är jag motsatsen till en taliban , mansgris ? 

havet lägger sig att vila. I ögonvrån vadar samma 

människor utan pass men med en sann identitet. 
Kommenterar för att kommentera. Skriver för att 

en dag förmå mig till att göra det på blodigaste 

allvar. Älskar dig mamma säger hon varje dag 

spontant. Jag undrar än om det finns någon slags 

dold skada bakom orden. Något jag saknat någon 

allvarlig brist hos mig. Min röst ger andra tröst varje 

dag och jag har ju ärligt talat aldrig på allvar kunnat 

leva. Döden bor i mina sulor andedräkten döljer jag 

någon härmar mina skratt och någon kallar mig för 

det innerligaste, ärligaste. Om du kom skulle jag 

börja ana livet och jag vill inte äta livslusten av 

andra.