Trygghetsnarkomani bottnar tror jag ganska ofta i egoism och skräck för det hotande okända. Den befriande sanningen är den främsta fienden. Fredag kväll och underbart traditionsenligt en bag-in-box, tacobuffe och ännu en slimmad rulle våld på NETFLIX och man håller varandras hand och intalar sig att det är äkta kärlek. Nej svara inte i telefon för det kan vara någon som inte är lika bra som vi, en främmande makt som bara vill bryta ned vårt heliga, trivsamma och hälsosamma status quo. Ett traditionsenligt halvdant knull, fy fan vad skönt. Själens obotliga ensamhet i mörkret och virrvarret av motstridiga tankar som slår knut på sig själva. I drömmen en tsunami av sorg och vrede som sopar bort de härligt supertrygga hållpunkterna i den skrämmande tillvaron som visar huggtänderna när man man försöker klappa den. Man vaknar så jävla tidigt på lördag morgon och tomheten känns som en tipspromenad i öknen med samma frågor varje runda. Det känns euforiskt tryggt. Livet kunde vara så oerhört mycket värre och man ska vara nöjd, tillfreds och glad. Man kunde befinna sig på Kabuls flygplats eller vara en utblottad människospillra i Haiti. Vi har det så himla bra.