Min svarta kavaj
som jag känt mig så fin i
slitit så att vi båda blivit slitna
på många kommunfullmäktigemöten
och enstaka begravningar
tårar i ögonfransar och fransiga ärmar.

Nu måste den kasseras
lämnas till återvinning
jag sörjer den djupt
själv står jag ännu på benen
eller åtminstone nästan.
min egen återvinning får vänta.

Ska jag köpa en ny kavaj?
jag som av miljöskäl
sällan köper nya kläder
klimatförändringarna är dödliga
för många av världens folk redan i dag
begravningar som jag inte går på.

Men nu väntar kanske snart begravningar
av syskon eller deras respektive
som är äldre än mig
men friskare
om jag dör först av oss
så behöver jag ingen kavaj.

Jag har redan lagt min make i graven
han som var yngst
så orättvis är slumpen och döden
vår kärlek hade dött flera år tidigare
skulden följde med i kistan
och ovärdigheten
i omhändertagandet innan.

Jag har faktiskt en nästan oanvänd
gammal vinröd kavaj
inte så dyster och tillräckligt värdig
den får duga.