Man irrar runt i en oändlig öken, en konstant 

förvirrad mardröm och kommer alltid 

tillbaka till samma plats, ett tillstånd av 

en klar blixtrande ångest som inte 

går att koppla till någon rationell orsak. 

Totalt identitetslös famlar man efter stabila 

hållpunkter men allt är ett snurrande 

obegripligt kaos och ingen begriper vad det 

är man svamlar om. Man har ingen aning 

om vem man var och vem man är och 

det har ingen annan heller. 

Detta storslaget orimliga och fullständigt 

absurda och orimliga helvete är ett 

isande kolsvart mörker utan någon 

som helst flyktväg och ångesten 

är grym och monumentalt 

surrealistisk. Man är i ett ett outhärdligt

tillstånd och för många människor 

så finns det endast en möjlighet: Suicid. 

I grund och botten så finns det bara 

ett botemedel: Kärlek och och sanning, 

i kombination med en lagom dos 

antipsykotisk medicin, samt att Gud 

är villig att hjälpa till.