Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

För 13505 dagar sedan i september 1984

För 13505 dagar sedan, i september 1984, satt jag i min lägenhet på Varbergag. 242 och fattade ingenting om någonting.
Min mamma var en frysbox, en blundande optimist, en nobody, ett alldeles för dåligt skämt.
Vägen jag hade svängt in på var livsfarlig och slutade i en avgrund, jag var själv en manisk blundande optimist som så många andra i ett bisarrt samhälle.
Djävulen matade mig med lögner. Lögnen blev
en drog och sanning.
Empatin var död och jag låg i en sarkofag av absolut ensamhet.
10 år tidigare var jag en glad grabb som lekte indianer och cowboys i Varbergaskogen. Livet lekte när vi sprang till badet i Haga centrum och när jag kom hem så hade mamma lagat spaghetti och köttfärssås.
Tintin var min hjälte och stora förebild och kärlek låg i luften och fantastiska äventyr.
10 år senare så sitter jag förstenad i min jävla lägenhet när den första riktigt tunga bipolära depressionen sköljer in som en tsunami i kombination med en surrealistisk gränspsykos som gör mig till ett ingen och ett ingenting.
Helvetet är ute och nosar efter mig och jag är helt försvarslös.
Jag är 19 år gammal och förkrossad och vägen går mot den fasansfulla psykosens obeskrivliga avgrund och hela min familj och omgivning befinner sig på en annan planet, i en annan dimension.
1974: Johan Cruyff är min stora idol, jag försöker att dribbla som han, och mina fotbollspolare blir tokiga på mig. Vi plockar vitsippor till mammas förtjusning och livet är fortfarande en magisk och underbara fest.
Om 12 år, 1986, så exploderar min hjärna. Jag är under ett års tid schizofrent psykotisk, det maximala helvetet.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 87 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-09-18 19:05



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
Egentligen otroligt att dammluckorna höll emot så pass länge ändå.
2021-09-19
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP