Förr var den länge allmänt känd, den klassiska lyriken
och mer till folkets massa vänd, till herrgårn och fabriken,
men den modernistiskt poetiska riktningen
tog småningom över det mesta av diktningen.

Den bundna diktens ideal är numera förgäten
och diktens vävda sidensjal av mott och mal uppäten.
Dessvärre är nu modernisternas era
utgången, men postmodernisterna flera!

Förr visste alltså vanligt folk, när gråta eller skratta
man skulle. Nu behövs en tolk, om man en dikt skall fatta!
Så dikten behöver demokratiseras
för att förståelsen åter blir fleras.

Jag höjer således min hand för hela folkets diktning.
Den motstår bättre tidens tand och elitismens skiktning.
När moderniteternas soppor oss söver,
är klarhet och skönhet det alla behöver.