Ibland när jag hör hemglassbilens signaturmelodi
öppnar jag ytterdörren
till radhuset där vi bor
Tar några snabba steg nerför trappan
Går förbi förrådet där allas
cyklar står
och ut på gatan där bilen
stannat till
Jag tar fram sedeln jag fått av
min mamma och säger:
En Marängcup tack
Samma gata där jag kickar
över tio
för första gången
med fotbollen
Eller var det över hundra?
Samma gata där jag stod och slog
med tennisracketen mot den där gröna bollen
fäst i ett gummiband
så att den kom tillbaka
hela tiden
Ibland när jag hör hemglassbilens signaturmelodi
blir jag den där pojken igen
som jag ägnat halva livet åt
att förstå och hitta tillbaks
till