han bet ihop till sist så hårt att emaljen i tänderna
faktiskt sprack och ur tandköttet jäste varet ruttet

ansiktet var grått men purpur till färgen innan det
snart fräste till i stolen och blodet skar sig i skiten
där den rann ur byxbenen över svullna åderbrock


Han svor hårt med blicken innan ögonen torkade

- en sista protest mot allt, säkert mest förtvivlan