Vers 2 Höstoffer.

Tiden var mogen, det svarta guldet lockade ute i havet. Männen stod på stranden och väntade på ett klartecken från av byalagsäldsten.
Förberedelserna var gjorda, båten stod beredd vid vattenbrynet. Ännu bara halvt uppdragen på sandstranden. Båren som de hade tillverkat av spriseglet, låg med sin börda förberedd, klar för avfärd.

Hövdingen byalagsäldsten han, som kunde läsa tecknen på de gamla stickorna. Stod, såg upp mot månstrimman, som redan var i nedan.
Väntade på rätt tid.
Havet var lugnt, guldudden. Det de kallade berget där ute, syntes knappt i kvällens svaga ljus.
Lyft ombord lasten, sade han. Det är dags att ro ut innan stanken förgör oss, har ni lottat om roddare.
Handuppräckning bekräftade och två man knöt halsduken tätare kring näsa och mun.
Lyfte båren med sin stinkande börda lade den tillrätta i båten. Hoppade vant och smidigt ned i fyrmänningen. Den sköts ut och de började taktfast och vant att ro. Den stinkande last som de hade i seglet fördes ut mot öppet vatten.

En stor järnten med ögla var inslagen i skallen på kadavret och ett grovt rep fäst där, med stabila knutar.
Allt för att underlätta, senare hantering av den makabra kroppsdelen, som var lockbete för havsguldet.

Efter en ganska kort rodd av dessa två mycket sjövana kraftiga män, saktade de in båten när de närmade sig udden.
Hoparen han som suttit på aktertoften och styrt båten mot målet för färden.
Tog nu ett lod, fästat vid en tunn lina och syftade djupet vid båten. Nickade nöjd och sade här bli det bra, cirka 2 famnar.
De reste sig fäste den ena bårstören vid årtullarna. Knöt ett rep med ett flöte vid den grova trossen och kastade repet med flötet ut i vattnet för att undvika att allt trasslade in sig i den stinkande kroppsdelen.
Lyfte med den andra störens hjälp kadavret, stjälpte detta av seglet. Det såg först ut som den med förruttnelsegaser fyllda bördan.
Lät sig tveka, innan den började sjunka. Sedan hur den bubblande färdades ned mot botten och efter en stund vilade markör korken stilla på vattnet..
Snabbt sköljde de av segelduken som de hade använt till bår. Satte sedan störarna på plats i fören så de kunde hissa ett litet sprisegel av den våta duken.
Hoparen svängde vant båten och orientera sig mot land.
Där syntes en glöd lysa som ett rött öga, byalagsvännerna hade tänt en liten brasa för att underlätta för dem att hitta in till land i mörkret.
Nattbrisen och det lilla seglet gjorde färden med hoparens styrhjälp till ett rent nöje, även frånvaron av den ruttna stanken av kött gjorde att det var ett nöje att dra in havsluften i lungorna.
För roddarna återstod att svälja den obligatoriska "liksupen" till Odins ära. Lockbetet var på plats. Under fullmåneveckan som kom, skulle mjärdarna få visa om lockbetet fortfarande hade sin magiska kraft att styra ålen till viken innanför guldudden.

© Bosse 21.09 2021.