På väg in till stan ropade två unga
personer till mig att stanna, de
undrade var centrum låg, jag
pekade då med handen rakt
fram och sa följ den vägen
några minuter så är ni mitt i
centrum sen, de sa, de hänger på
bakom mig... Efter att vi gått nå´n
minut, skrek en av dem till mig...
Att jag gick för fort, med den takten jag
höll behövde han skaffa sig en svettrem
för att klara av att följa mig... Jag sa det
var längesen jag hörde att jag gick för fort...
Jag är ju den, som alltid får höra, jag går så sakta...

De gick vidare...


Jag gick in i en butik, handlade, och skulle betala
men inget hände när jag slog in min kod till kassan...
Då ropade expediten, jag hade ju inte satt in mitt
minutenkort...

På vägen hem genade jag igenom parken...
Där var det en klass med förskolebarn som lekte...
En liten flicka så där 2-3 år var för sig själv i
ett hörn, jag sa några ord till henne, hon svarade
glatt... När fröken förstod att jag talade med barnet
halvsprang hon fort emot oss som om hon hade trott
att jag skulle ta barnet, jag gick en bra bit ifrån barnet,
fortsatte iväg bort ifrån henne...

Men jag hörde ändå vad flickan sa när fröken kom
fram till henne: -Jag pjatade med henne, jag pjatade
med henne... Det var första gången jag hade hört en
så´n liten parvel säga "henne" de brukar annars alltid
säga hon... För så gör ju numera de flesta vuxna svenskar
så klart att barnen tar efter... Då... Men inte den tjejen!!!
Hurra för henne!