Om ändå människor kunde sakta ner och inte
köra över igelkotten eller grannen. Livet blir
naket som de gråa klipporna, när vi tänker på
vad som händer i samhället.
Då är det befriande låta blicken följa molnens färd
längs horisonten och veta solens resa nu börjar
bli kortare men att den blir längre igen. Vi borde
göra mer som fåglarna som sitter på en tråd
i ett någonting och filosoferar i ett nu vi längtar
till, men sällan eller aldrig kommer nå.

Vad jag inte kan förstå varför någon har nöje av
att puckla på grannen, som inte är besvärlig,
kan det vara så det finns de som känner glädje
tortera sin broder eller syster, för veta skadan
drabbar två.
När en följer olika kriminalserier börjar i varje fall
jag att rysa över människors uppfinningsrikedom,
när vi vill vara riktigt infernaliskt elaka.

Det är dessutom ganska vederkvickande resonera
med självet, vi reder ut problemet, om det var ett.