På ditvägen, sjunger jag en sång.
Om ett gulnat foto, I ett distanslöst förhållande till en troskyldig konst.
En vacker världsbild, i sin absoluta härlighet.
Där smaken gör osedligt regn i munnen, och förstör musiken i mitt hjärta.
Det som slår starkt, men med längre mellanrum, och jag tappar takten.
Där, som i världen, kommer det alltid att finnas ett hål.
Det kommer alltid att finnas ett hål i världen.
Jag hatar hemvägen, den är alltid överdrivet lång.