Det är ett bakgrundsljud i livet.
Då värmen reser sig och tankarna är av naturen skapad.
Boren ur huvudet som av åskan, bär de rustning från första början.

För så högt det låter, allt det viktiga jag behöver säga.
Och vill lätta.
Som visar sig vara så magnifikt omöjligt.

Men jag skriker inte längre.
Jag viskar.
Till ljusbollar som skär, när de faller.
Och dränks i den grunda berättelse som gjort upphov till allt du har förlett.

När jag märker hur långt jag har vandrat, och tillslut tvingas erfara att det var ideligen fel håll.
Jag vänder mig raskt om, och knatar tillbaka; osaligt, jag kommer att se bakåt.
Om du står kvar.

Att förstå det så sent...
Att en dag, någon dag, komma hem.